På väg - Skriv
Värk, stränder, musik
och den rätta känslan
Jag är lycklig när jag skriver och jag skriver varje dag. Skrivandets lycka har många ansikten, men den kommer alltid inifrån, även om det känns som om den sitter i fingrarna när de vandrar över tangentbordet. Lustskrivandet kan bli vad som helst eller ingenting, med musiken rejält uppskruvad. Sedan en halvtimme är det Blondies ”Union City Blue” som håller passionen levande. Jag har kopierat låten tio gånger iTunes för att inte behöva klicka. ”Oh! Oh! What are we going to do? Power. Passion.” Makten över orden kommer lättare när passionen är levande. 
Som det mest här i livet halkade jag in på skrivandet av en tillfällighet. Jag skulle egentligen ha blivit fotobollspelare eller filmregissör, men jag var inte tillräckligt bra i fotboll och visste inte har man skulle bli filmregissör. Men jag gick på bio flera gånger i veckan och jag läste filmrecensioner. En dag läste jag en recension i lokaltidningen som jag tyckte att jag hade läst tidigare och när jag tittade i den engelska filmtidskriften Sight and Sound såg jag att det var där originaltexten var publicerad. Jag skrev jag till tidningen och påpekade det. Svaret var kort. Jag var välkommen att skriva filmrecensioner som jag ville att de skulle skrivas. Under några år gjorde jag det. Sedan tröttnade jag på det och reste ut i världen. Jag började lifta direkt efter gymnasiet. Det blev fem månader i Europa första gången, varav de sista två i London där jag var tvungen att jobba för att pengarna hade tagit slut. Sedan pluggade jag några år i Lund och liftade till Grekland på somrarna. När jag var färdig med mina studier reste jag till USA. Jag liftade och reste buss under fem månader.
Under mina resor skrev jag utan att tänka på att det skrivna skulle publiceras. Jag skrev för att det var roligare att resa när jag skrev. Det är ännu roligare i dag. Det handlar om viljan till ord och passionen till berättandet och om längtan efter upplevelser värda att berätta om.
Skrivandet har inte alltid var så lustfyllt som det är i dag. Under många år skrev jag i sammanbiten tystnad. När det var som värst värkte det överallt. År efter år värkte det i armarna, axlarna och huvudet, men jag fortsatte att skriva. Jag förstod att det inte borde vara så, men diagnos saknades. Jag skrev vidare utan att veta vad jag gjorde för fel. Jag hoppades att det skulle gå över, men det blev bara värre. Jag provade med värktabletter, massage och akupunktur. Ingenting hjälpte.
Skrivandet gick så trögt att skärmen suckade t i brist på skönt ordnade ordkombinationer. Jag grät när jag läste vad jag hade skrivit och funderade på att sluta, men det lyckades aldrig. Skrivpauserna blev korta. Abstinensen blev för svår. Tron på att det skulle bli ordning på texterna försvann inte, men det gjorde ont att se på allt om inte blev som det skulle.
Jag ville för mycket. Jag ville att varje text skulle bli bättre än den föregående. Jag ville att varje text skulle bli ett mästerverk. Jag skrev om hur många gånger som helst utan att bli nöjd. Svårigheterna kändes i hela kroppen. Jag höll på att gå sönder av allt skrivande, men att det enda sättet att bli hel igen var att skriva vidare.
Efter en lång flygresa med några mellanlandningar steg eller snarare stapplade jag nerför planets trappa på flygplatsen i San Diego. Värken var så intensiv att jag förstod att dt inte skulle räcka med tabletter. Dagen efter fick jag massage i en dryg timme. När jag gick lämnade massören kände jag mig som en ny människa och beslutade att jag också skulle bli en ny journalist. Inga mästerverk skulle längre skrivas. Det fick bli som det blev. Blev det inte bra var det inte mer med det.
Det nya livet invigdes på en strand i södra Kalifornien. Det blev en mjukstart. Första dagen på Windansea Beach skrev jag ingenting. Med yttersta viljeansträng tvingade jag mig själv att sitta kvar och slappna av. Världen går inte under om du inte skriver en dag, sade jag till mig själv. Men det var så det kändes. Nästa dag tog jag bussen till surfarnas strand i La Jolla. Det kändes genast lättare. Hade jag klarat en dag utan att skriva kunde det väl gå en dag till. Kunde jag bara sitta kvar utan att skriva skulle jag nog bli en bra journalist. Efter några timmar rullade pennan upp i handen. Sedan var det bara att följa med.
Jag tror inte att det var en tillfällighet att det hände på Windansea Beach. Det är svårt att hålla hårt riggade ambitioner intakta när man sitter och ser på människor som i timmar ligger och väntar på de rätta vågorna. När de inte kom väntade männen några timmar till eller simmade in till stranden.
Surfarnas vardag var en övning i att slappna av och låta livet ha sin gång. De behandlade livet som om det vore ett sommarlov. Jag beslutade att jag skull göra likadant, med den nya kroppen, som massören hade knådat fram. Jag förstod att orsaken till värkproblem satt i mitt huvud. Jag var felprogrammerad, hade gjort det själv, med inspiration och vägledning från gängse tänkande. Mitt huvud var proppfullt med ambitioner. Det är inget fel på ambitioner, men de ska inte sitta som krypskyttar vid skrivbordet. Så var det då och det var förfärligt. Jag skulle skriva lysande varje gång jag skrev. Varenda mening skulle bli ett mästerverk. 
Blev det bra? Minns inte. En gång var det allt jag tänkte på. Blev det bra? Det skulle bli vansinnigt bra, varje gång. Jag blev dålig av att försöka skriva bra. Ansträngningarna höll på att ta kol på mig. ”För helvete Tomas - världen går inte under om du inte skriver som en gud”, sade jag till mig själv. Dag ut och dag in. Lyssnade jag? Icke. Varje dag satt jag som en spänd fiolsträng och krystade fram mina misslyckade mästerverk. Hur jag än skrev blev jag aldrig nöjd. Minsta fel och jag bråkade med mig själv. Talade om att jag var en usel journalist och att jag aldrig skulle lära mig och att jag borde göra något annat istället, något jag kunde. Problemet var att jag inte kunde något annat som jag tyckte lika mycket om.
Trots värken tyckte jag om att skiva och andra tyckte om att läsa det jag hade skrivit. Lösningen? Jag lade ner självkritiken och portförbjöd ambitionerna under skrivandet. Det behövde inte bli bra, men det skulle vara roligt. Jag skulle njuta av skrivandet. Lusten skulle bli min drivkraft. Och den inledande texten skulle ha handlat mer om hur det är att skriva till musik. Det var så ljuvligt att lyssna till Union City Blue att fingrarna inte brydde sig om hur jag hade tänkt att de skulle röra sig och så blev så det som blev.
15)
SKRIV NÄR DU LÄSER
”Endast de som riskerar att gå för långt upptäcker hur långt de kan gå.” (T.S. Eliot)
Vi har ingen läsgen som ligger och slumrar i vår arvsmassa. Vi måste lära oss ett ord i taget och vi lär oss ord genom att lyssna, läsa, tala och skriva.
– Hoppa!
Min treåriga dotter och jag ropade tillsammans. Grodan måste hoppa för att klara sig ur de livshotande situationer den hamnat i. När vi vände blad kunde vi se att grodan följt vår uppmaning. Strax hotade en ny fara och vi ropade igen:
– Hoppa!
Och grodan hoppade. Under några veckor läste vi berättelsen varje dag. Vi måste ha ropat ”hoppa” hundratals gånger tillsammans och jublat när grodan klarade sig. Det verkar logiskt att varken jag eller dottern identifierade oss med grodan, lika uppenbart tycks det att vi ville att grodan skulle klara sig när den hamnade i livshotande situationer. Vår inlevelse och glädje under läsningen var intensiv. Det var som om våra gemensamma rop räddade grodan, varje gång.
Vad hände när vi satt i soffan i vardagsrummet och läste, ropade och skrattade oss fram i grodans sällskap? Hur mycket som helst vill jag spontant skriva, men inser att det blir för mycket (fniss).Vi behöver ord för att förstå vad andra säger och skriver. Vi behöver ord för att upptäcka världen och oss själva. Vi blir vad vi läser. Vad händer i hjärnan när vi läser? En ovan läsare måste ha stort fokus på texten. Vana läsare klarar det med mindre ansträngning, istället aktiveras de delar av hjärnan där känslor, tankar och minnen samverkar för att fördjupa förståelsen.
All läsning startar med uppmärksamhet. Sedan börjar det semantiska minnet aktiveras. Ord och fraser vi har mött tidigare känns igen och behöver använda mindre kapacitet för att tyda texten. Den hjärnkapacitet som utvecklas under läsning blir användbar även under andra aktiviteter.
Ingenting av det vi har lärt har betytt lika mycket för vår utveckling som läs- och skrivförmågan. Ord är inte bara ord. Ord är tankar, känslor och minnen. Det förklarar varför vi aldrig läser en bok på samma sätt. En mening räcker för att illustrera påståendet. Jag hade en gång en båt. De associationer den enkla meningen väcker skiljer sig åt hos en båtbyggare, en sjömansänka och en person som tycker om att lyssna till Cornelius Vreeswijk.
Vilka associationer som väcks av det vi läser beror på våra erfarenheter och hur väl utvecklat vårt språk är. Det är först när den totala fokuseringen på texten bryts som texten blir intressant. Först när läsaren övertar texten från författaren och gör den till sin får den liv. Ju mer utvecklat detta övertagande blir desto mer liv får de böcker passionerade läsare måste ha för att leva. Ett aktivt övertagande utvecklar skrivandet.
Skriv när du läser. När boken är tryckt har författaren sagt sitt. Med pennan i hand kan du fortsätta berättandet, som en minimalistisk klottrare eller en litterär graffitiartist. Anteckna i marginalen. Läsningen blir intensivare när pennan är i rörelse. En bra bok inspirerar till många ord, blir det riktigt många är det bara att ta fram anteckningsboken. Den engelske poeten Coleridge blev så berömd för sina anteckningar i marginalen att hans vänner lånade honom böcker för att han skulle skriva i dem.
Det jag som skriver är ett jag som är ”fångad” i en text skriven av ett annat jag. Den tryckta texten fungerar som spegel och inspiration. Pennan aktiverar samtalet med det redan tryckta. Det är ett avspänt skrivande. När det går i stå är det bara att läsa vidare. När skrivandet under läsningen är särskilt intensivt uppstår en förtrolighet som reducerar avståndet till texten. I grunden handlar det om den längtan efter att förenas med konstverket som den kinesiske filosofen Wu Tao Tzu har skrivit om. Med pennan i hand kan du bli så uppslukad av texten att du försvinner i den. För att få plats med egna tankar och minnen gör jag ofta uppehåll under läsningen. Minnesbilder från egna upplevelser får mig att göra små pauser under läsningen. Minnet bekräftar när något känns igen. Det ger upplevelserna extra dimensioner.
När jag läser om böcker syns spåren från tidigare läsning som anteckningar i marginalen. Vid omläsningen får de sällskap av nya anteckningar. Det händer att vänner som bläddrar i mina böcker blir förfärade över klottret. Förr avfärdade jag personliga minnesbilder långt från textens berättelse som ovidkommande eller störande. I dag anser jag att det är den slags störningar som ger läsningen djup. När vi läser en bok första gången kan vi vara så upptagna av vad som händer att vi inte har lust eller ork att se hur det händer. Omläsning är för att lära sig hur skickliga författare skriver och för att stjäla. Dåliga skribenter kopierar. Bra skribenter stjäler och förädlar stöldgodset. Taube och Dylan har varit suveräna tjuvar. Läs som en tjuv som söker efter exempel på goda formuleringar, spännande övergångar, fräcka metaforer, skön rytm eller annat som du behöver. ”Mitt syfte när jag läser har inte varit att bedöma, men att stjäla”, har John Updike skrivit.