Älska skrivandet
Skriv till musik - den rätta känslan
”Bara detta: om du skriver utan lust, utan entusiasm, utan kärlek, utan glädje, är du bara en halv skrivare.” (Ray Bradbury i ”Zen in the art of writing.”)
”Älska skrivandet” handlar om lust och övning. För att lära dig att skriva bättre måste du skriva mycket. För att göra det måste du lära dig att älska skrivandet. Lustskrivandet kan bli vad som helst eller ingenting – med musiken påkopplad. Sedan en halvtimme är det Blondies ”Union City Blue” som håller passionen levande. Jag har kopierat låten tio gånger iTunes så att jag slipper klicka så ofta. ”OH! OH! What are we going to do? Power. Passion.” Låten håller passionen levande. Debbie Harry, Blondies sångerska, sjunger ”Union City Blue” så att mina fingrar rör sig förälskat över tangentbordet.
Som det mesta här i livet; jag halkade in på skrivandet av en tillfällighet. Jag skulle egentligen ha blivit fotobollsspelare eller filmregissör, men var inte tillräckligt bra i fotboll och visste inte har man skulle bli filmregissör. Men jag gick på bio flera gånger i veckan. När jag läste en filmrecension i en tidning upptäckte jag att det nästan var samma recension som jag läst i den engelska filmtidskriften ”Sight and sound.” Jag skrev till tidningen och påpekade det. En redaktör svarade att jag var välkommen att skriva filmrecensioner som jag ville att de skulle skrivas. Under några år gjorde jag det. Sedan tröttnade jag på filmrecenserandet och reste ut i världen.
Direkt efter gymnasiet liftade jag tre månader i Europa. När pengarna var slut var jag i London, där jobbade jag några månader. Sedan pluggade jag några år i Lund. Under somrarna liftade jag till Grekland. När jag var färdig i Lund reste jag till USA. Jag liftade och reste buss under fyra månader.
Under mina tidiga resor skrev jag utan tanke på att det skrivna skulle publiceras. Jag skrev för att det var roligare att resa när jag skrev. Det är ännu roligare i dag. Jag reser bättre och jag skriver bättre. Vänner som tänker på pension och semester undrar när jag ska lugna ner mig. Jag har inga lugna planer. Tvärtom. Jag trimmar ständigt skrivmotorn. Den går på passion. När jag vill öka hastigheten sätter jag på musik. Det kan bli nästan vad som helst.
När jag reser skriver jag på platsen där jag befinner mig. Vilka slags ljud som omger mig spelar ingen roll. Hemma skriver jag ofta till musik. Det hjälper när jag har för mycket ambition i kroppen. Musiken får mig att koppla av och njuta av skrivandet. Jag skriver till all slags musik. När jag undervisar om hur man skriver till musik har jag lärt att tre plattor ofta ger god inspiration. Lyssna till Philip Glass musik från filmen ”The Hours”, instrumentallåtarna på Mobys ”Animal rights” och Penguin Café Orchestras ”When in Rome.”
MISSLYCKAS BÄTTRE
”Har alltid försökt. Har alltid misslyckats. Spelar ingen roll. Försök igen. Misslyckas igen. Misslyckas bättre.” (Samuel Beckett)
Det värkte överallt, i armarna, axlarna och huvudet. År efter år, men jag fortsatte att skriva. Jag förstod att det inte borde vara så, men diagnos saknades. Jag skrev vidare. Visste inte vad jag gjorde för fel och hoppades att det skulle gå över. Gjorde inte det, blev bara värre. Efter en lång flygresa med några mellanlandningar steg eller snarare stapplade jag nerför planets trappa på flygplatsen i San Diego. Värken var så intensiv att jag förstod att det inte skulle räcka med tabletter.
Dagen efter fick jag massage i en dryg timme. När jag steg upp kändes det som om jag hade fått en ny kropp. Firade med ett cafébesök och några timmar på en strand i förstaden La Jolla. Satt och tittade på surfarna på Windansea beach. De behandlade livet som om det vore ett sommarlov. Beslutade att jag skulle göra likadant, med den nya kropp massören hade knådat fram. Förstod att orsaken till värkproblem satt i mitt huvud.
Jag var felprogrammerad. Hade själv gjort det, med inspiration och vägledning från gängse tänkande. Kort skrivet: mitt huvud var proppfullt med ambitioner. Jag skulle skriva lysande varje gång jag skrev. Varenda mening skulle bli ett mästerverk. Det krävde förstås koncentration. Hur jag än skrev blev jag aldrig nöjd. Minsta fel och jag bråkade med mig själv. Talade om att jag var en usel journalist och att jag aldrig skulle lära mig och att jag borde göra något annat istället, något jag kunde.
Problemet var att jag inte kunde något annat som jag tyckte lika mycket om. Trots värken tyckte jag om att skriva och andra tyckte om att läsa det jag hade skrivit. Lösningen?
Jag lade ner självkritiken och portförbjöd ambitionerna. Beslutade att jag skulle slappna av och njuta av skrivandet. Jag fick lov att misslyckas. Becketts ord om att misslyckas bättre förändrade mitt skrivande liv.
Varat och medvetandet - steg för steg - ord för ord
”Det är inte medvetandet som bestämmer livet, utan det är livet som bestämmer medvetandet.” (Karl Marx i Den tyska ideologin)
Alltså: varat först. Sedan: drömmar, förväntningar, förhoppningar och allt det andra som samtalar i medvetandet. Vad innebär det för skrivandet? Man tänker inte fram artiklar. Man skriver och upptäcker att skrivandet fyller en med tankar.
Under skrivandet förändras medvetandet. Nästa gång du skriver är du en annan. Det nya varat skapar ett nytt medvetande som skapar ett nytt vara och så vidare, så länge du skriver.
Vi är främst vad vi gör, inte vad vi tänker. Låt inte tankarna styra ditt skrivande. Sitt inte och tänk efter vad du ska skriva. Skriv! Ju längre du funderar över vad du ska skriva desto fler tankar får du. Till slut har du så många tankar att din hjärna påminner om en stor stad i rusningstrafiken. Du funderar över om du ska gå, cykla eller köra bil och du funderar över vilka gator du ska välja. Det är inte ens säkert att du vet vart du är på väg och även om du vet kan du aldrig veta vilken väg som är den rätta.
Skriv innan ditt medvetande blir som en stad i rusningstrafiken. Gå rakt fram på den gata där du befinner dig. Steg för steg. Ord för ord. Ta första bästa ord och gå sedan vidare. Steg för steg. Ord för ord. Tänk inte. Varat först. Sedan medvetandet. När du skrivit färdigt är det tid att se, fundera över och ändra vad du har skrivit. Och kanske ge dig ut i staden igen och undersöka andra vägar, på cykel eller i bil.
Öva - om och om och om igen
”Vi börjar om. Vi ger oss inte.” (Lars Gustafsson i ”Familjefesten”)
Börjar vi inte om kan vi lika gärna ge upp och dö direkt. Alltså börjar vi om och om och om igen. En av de dummaste missuppfattningarna om skrivandet är att det främst handlar om begåvning och stundens ingivelse. När det gäller idrottare, hantverkare och musiker är det fullständigt självklart att man måste öva. Borg övade på en garagedörr i Södertälje. Om och om igen. Den som vill bli konsertpianist måste öva skalor. Om och om igen. Likadant är det för den som skriver. Blir det inte bra så börjar man om. Blir det bra skriver man vidare.
När du skriver så skriver du. Tänk inte på något annat. Tänk inte! Skrivandet sitter inte i huvudet. Det är en
känsla i hela kroppen och sinnet. Skriv om dig själv. Skriv bara positivt. Var inte självond. Var självgod. Skriv vad du vill göra en dag i en nära framtid. Låt det bli en perfekt dag. Låt inte funderingar om ordval hejda ditt skrivande.
Vi ska inte bli fångade av orden. De ska befria oss och fängsla andra.
”Livet berättar inte historier. Livet är kaotiskt och flytande. Det efterlämnar myriader av lösa trådar”, skrev Samuel B. Johnson. Vi måste berätta för varandra.
Historierna håller kaos på avstånd. Utan berättande förlorar livet sin mening.
Du skriver, skriver jag. Händelser i fokus. Du har säkert både känt och tänkt något om det som hände. Var försiktig med att skriva om det. Tänk efter om du har tänkt på ett sätt som du tror att de flesta inte tänker. Är det så? OK, fram med tankarna. Samma sak med känslorna.
Om du tröttnar på att skriva om dig själv skriver du om en annan person. När du skriver kan låtsas att du är vem som helst. Världens bäste älskare. En idiot. En häst. En bergsbestigare. Valet är fritt. Skrivandet är fritt och friheten blir större ju mer du övar. Blir det bra – fortsätt. Blir det dåligt – börja om. Ge inte upp. Vill du så kan du.
SKRIV NÄR DU LÄSER
”Endast de som riskerar att gå för långt upptäcker hur långt de kan gå.” (T.S. Eliot)
Skriv när du läser. När boken är tryckt har författaren sagt sitt. Med pennan i hand kan du fortsätta berättandet, som en minimalistisk klottrare eller en litterär graffitiartist. Anteckna i marginalen. Läsningen blir intensivare när pennan är i rörelse. En bra bok inspirerar till många ord, blir det många är det bara att ta fram anteckningsboken. Den engelske poeten Coleridge blev så berömd för sina anteckningar i marginalen att hans vänner lånade honom böcker för att han skulle skriva i dem.
Det jag som skriver är ett jag som är ”fångad” i en text skriven av ett annat jag. Den tryckta texten fungerar som spegel och inspiration. Pennan aktiverar samtalet med det redan tryckta. Det är ett avspänt skrivande. När det går i stå är det bara att läsa vidare. När skrivandet under läsningen är särskilt intensivt uppstår en förtrolighet som reducerar avståndet till texten. I grunden handlar det om den längtan efter att förenas med konstverket som den kinesiske filosofen Wu Tao Tzu har skrivit om. Med pennan i hand kan du bli så uppslukad av texten att du försvinner i den.
För att få plats med egna tankar och minnen gör jag ofta uppehåll under läsningen. Minnesbilder från egna upplevelser får mig att göra små pauser under läsningen. Minnet bekräftar när något känns igen. Det ger upplevelserna extra dimensioner.
När jag läser om böcker syns spåren från tidigare läsning som anteckningar i marginalen. Vid omläsningen får de sällskap av nya anteckningar. Det händer att vänner som bläddrar i mina böcker blir förfärade över klottret.
Förr avfärdade jag personliga minnesbilder långt från textens berättelse som ovidkommande eller störande. I dag anser jag att det är den slags störningar som ger läsningen djup.
VAD SKA DU SKRIVA OM?
”Hitta ett ämne du bryr dig om och som du i ditt hjärta känner att andra skulle bry sig om. Det är denna genuina omsorg, inte din lek med språket, som blir det mest övertygande och förförande inslaget i din stil.” (Kurt Vonnegut)
För journalister är frågan oftast given. De får ett uppdrag och skriver om en händelse och/eller intervjuar en person. För en författare är det ofta tvärtom. Hon har i regel inget uppdrag utan får själva hitta på vad hon vill skriva om. Vad ska du som är både journalist och författare eller varken det ena eller det andra skriva om? Känn efter vad du vill skriva om. Känner du ingenting?! Skriv då om vad som helst.
Att skriva om andra platser är tacksamt. När du har lämnat hemmet är det lättare. Skriv vad du ser och hör på den ”nya” platsen. Samtala! De flesta människor tycker om att tala om sina liv. Lyssna intresserat. Folk känner direkt om du gör det. Gör du det kommer personen som talar att tala så länge du orkar skriva.
Studs Terkel har under ett långt liv lyssnat och skrivit böcker om vad andra människor har talat om. Många av hans intervjuböcker finns översatta till svenska. Läs någon av dem och se hur han har gjort. I stort kan hans metod sammanfattas som ett passionerat lyssnande. Lyssnar du länge och väl har du något du kan skriva om.
Ungefär likadant är det med seendet. Titta tillräckligt länge och du upptäcker något du vill skriva. Prova olika miljöer. Ett café med många människor är användbart. Gå längs en öde strand – du kanske inte ser så mycket du kan skriva om, men du kommer att minnas sådant du kan skriva om.
Skriv realistsikt om det du tänker på. Skriv om ett hus, en lägenhet eller ett rum där du vill bo. Skriv om en plats du gärna vill besöka igen. Skriv om en person du gärna vill träffa igen.
PAUSER OCH RYTM
”Tänk inte på den litterära formen. Låt det komma fram som det vill komma fram. Berätta utförligt om detaljerna – kortandet kommer senare. Formen utvecklas under skrivandet.” (John Steinbeck)
Det måste finnas vilopauser i en text. Det går inte att skriva intensivt hur länge som helst. Det måste finnas lugna avsnitt så att läsaren får en chans att andas och reflektera. Orden är dina. Upplevelsen av orden är läsarens. Inte bara skrivaren skapar. Läsaren gör det också. Du måste skriva så att läsaren vill skapa. En text är ord, men om den bara förblir ord när den läses är den död. Av orden skapar läsaren bilder.
Det finns många sätt att skapa lugna avsnitt i en text. Det kan vara vardagliga samtal, beskrivningar av rum eller landskap. Ett fint exempel finns i inledningen till Jan Olof Olssons ”Fritt Nyhavn.” Jolo satt på Hviids vinstue och drack öl när ”det började regna, först förstrött och milt”, men efterhand tilltog ovädret. Jolo såg hur ”en bortslängd tidning och en tom kartong kom blåsande över gatstenen” och så mycket mer att läsaren nickar instämmande när han konstaterar att: ”Danmark är stort när det grånar och regnar.”
Pauser och rytm är avgörande för hur vi uppfattar en text. Nästan alla texter har någon slags grundtempo. Du kan tänka på skrivandet som en dans. Hitta en grundläggande rytm och variera den. Om alla meningar är lika långa blir det i regel tråkigt att läsa. Om det finns för många korta meningar kan det vara svårt att finna rytm i läsningen. Om det finns för många långa meningar kan det vara svårt att läsa. I regel, men undantagen är många och det gäller att gå på känslan. Det finns författare som rader den ena långa meningen efter varandra utan att det blir svårläst. Och det finns författare som behärskar konsten att skriva korta meningar, men grundtipset är alltså att variera meningslängden. I regel upptäcker du vad som är bra om du läser din text högt.
TA BORT ORD
”Det snabbaste och enklaste sättet att avfärda ett manuskript är att leta efter ett flitigt bruk, eller missbruk, av adjektiv och adverb.” (Noah Lukeman)
Vilka ord är viktigast? Substantiv och verb. Vilka ord kan undvaras? Adjektiv och adverb. Riktigt så enkelt är det förstås inte, i så fall hade vi inte haft adjektiv och adverb, men som huvudregel när du ska bearbeta din text fungerar det.
Den vita hästen galopperar snabbt. Det är en mening med fem ord. Ta bort tre ord. Två ord blir kvar, ett substantiv och ett verb. Hästen galopperar. Adjektiv är en klass av ord som används för att modifiera ett substantiv. Adverb är en klass av ord som används för att modifiera ett verb.
I meningen ”Den vita hästen galopperar snabbt” är ”vita” adjektiv och ”snabbt” ett adverb. Varför ska man vara försiktig med användandet av adjektiv? För att adjektiv istället för att förstärka ett substantiv kan dra uppmärksamhet från det. Mer blir mindre. Ett överdrivet exempel illustrerar det. Den vita, lilla, blåögda, halta, magra hästen galopperade snabbt, vilt och egensinnigt. Alla inser att det är för mycket.
När du har läst igenom din text och tagit bort sådant som du inte vill ha i den, rättat stavfel och korrigerat felaktiga meningar kan du stryka en hel del adjektiv och adverb. Titta sedan på de adjektiv och adverb som finns kvar. ”Hon var en ovanligt hjälpsam och vänlig kvinna” kan ändras till ”hon var en ängel.”
För många ord ger läsaren så många associationer att hon drabbas av en trötthet som saboterar alla associationer. Ernest Hemingway hade receptet: ”Alltid koka ned det hela. Istället för att breda ut det.” Han följde sitt eget råd. Den sparsamma utsmyckningen tvingar läsaren av hans texter att använda sin fantasi.
SKILDRA
”En författare behöver tre saker: erfarenhet, observation och fantasi.” (William Faulkner)
Ska det alltid kortas? Nej, ibland måste du vara utförlig. I ”Play it as it lays” skildrar Joan Didion bilkörning i Los Angeles. Det fyra sidor långa kapitlet kan lätt kortas till fyra rader om att Maria efter separationen från Carter höll på att bli vansinnig. Den tvångsmässiga bilkörningen på Los Angeles motorvägar blev hennes räddning. En sådan förkortning hade ödelagt en av litteraturen bästa skildringar av bilkörning. Utförligheten låter läsaren komma Marias besatthet nära. Namngivandet av motorvägarna Maria färdades på framhäver det tvångsmässiga beteende:
”She drove the San Diego to the Harbour, the Harbour to the Hollywood, the Hollywood to the Golden State, the Santa Monica, the Santa Ana, the Pasadena, the Ventura. She drove it as a riverman runs a river, every day more attuned to its currents, its deceptions …”
Mina egna bilfärder i Los Angeles har hämtat inspiration från Marias:
”På natten flyter trafiken. Jag lämnar hotellet vid midnatt och kör mot centrala Los Angeles. Jag passerar korsningen där Harbor byter namn till Pasadena Freeway och fortsätter på Santa Ana till San Bernardino där jag svänger söderut. I mörkret susar jag fram runt skyskraporna i Downtown. Det är en färd i ett drömlandskap. Att detta slags resande kan bli ett begär som behöver sin dagliga dos är inte svårt att förstå.
För Maria i Joan Didions "Play it as it lays" är det så. Tvångsmässigt startar hon sina färder från Beverly Hills. Hon måste ha sina bilturer för att inte bli vansinnig. ”Jag är vad jag är”, säger Maria.
Jag är inte säker på att jag vet vad jag är när jag kör i natten. Det är väl en anledning till att jag ger mig av. Vid midnatt följer jag anvisningarna i ”Play it as it lays” och susar fram runt skyskraporna i Downtown. Det är en färd i ett drömlandskap. Frihet är att köra vart jag vill, med bilen fylld av musik och rutorna nere så att vinden passerar mellan ratten och ansiktet. Jag kör mot havet, bergen eller öknarna. Det går oroväckande lätt att anpassa sig till en stad som har anpassat sig till bilen.”