Waterland

FENLANDETS SKAPELSEBERÄTTELSE

Platta landskap står inte högt i kurs. Vår tids kärlek till dramatisk natur har placerat Fenlandet långt ned på listan över det som uppskattas. Landskapet, som jag blir förälskat i under läsningen av Graham Swifts ”Våtmarker” (Waterland), finns i nordöstra England, några timmars resa från London. I få romaner är naturen lika framträdande. Utan att överdriva kan jag skriva att naturen är huvudperson. Inte naturen som den är utan som den har blivit.
Fenlandets tillblivelse är romanens tema. ”Våtmarker” skildrar hur havet har format landskapet och hur landskapet har format människorna och gjort det till sin avbild. Människorna i boken finns för att göra oss uppmärksamma på sådant vi kan förbise under egna upptäcktsfärder, men inte överdrivet många kommer till Fen. Den här typen av landskap är något de flesta far förbi utan att se närmare på. Utan ”Våtmarker” som stöd för ögon och sinne kan Fen uppfattas som platt och enformigt. Fen är platt och enformigt. Aldrig har jag slukat det platta och enformiga med sådant välbehag.
Inte bara människorna, också den mänskliga historien framstår som något försumbart i jämförelse med de krafter naturen rymmer: ”Glöm bort era revolutioner, vändpunkter och historiens stora förvandlingsnummer. Besinna i stället den långsamma och omständliga process, den ändlösa och mångtydiga process - slambildning genom mänsklig försorg - som kallas landåtervinning”, skriver Graham Swift.
Jag reser till Fen med förhoppningar om att få kärleken bekräftad. Mitt lata jag har nickat bifall. I det kärleksfullt skildrade landskapet är naturen inte krävande.  En orsak till min förälskade läsning är en längtan efter det flegmatiska. Jag drömmer om att sjunka in i landskapet och ser mig själv sitta vid en gammal sluss och stillsamt betrakta vattenvärlden.  
Swifts entusiasm för Fen är en hyllning till människorna som har skapat landskapet. Utan deras arbete vore marken ännu havets.  Med hjälp av vind och strömmar återtar havet ibland förlorad mark, men det dröjer inte länge innan människorna har reparerat ”skadorna.”
Entusiasmen uppkommer inte, som jag föreställt mig, under ett stillastittande iakttagande vid nedlagda slussar. Många män sitter annars vid vattendragen med sina fiskeredskap. Jag går. Med sinnet välsignat av Swifts prosa vandrar jag mig till en begeistring som förvånar, trots att jag är van att överfallas av sådana känslor. Under vandringarna längs kanaler och åar samtalar jag med människor som bor här. Jag går, lyssnar, läser och tänker mig till kunskap. Landskapet formar oss. Vi blir sådana där vi bor.
Budskapet i ”Våtmarker” förkunnas med passion av en skollärare. Vi kan inte se och förstå om våra ögon och hjärna saknar ett minne. Eleverna envisas med en annan hållning. De hävdar att nuet är allt. De säger att man kan strunta i det som har hänt. ”Våtmarker” är ett svar på sådant tal. Romanen är ett manifest för historiens betydelse för våra liv och landskap. Romanen kan läsas som lärarens samlade hyllningar till Fen.
Rädslan för att fantasierna under läsningen inte kommer att hålla försvinner snabbt. Här är långt skönare än jag vågat hoppas. Överallt arbetar människorna i sina trädgårdar. Den engelska parken uppstod som en romantisk protest mot det strikta i franska parker. Den ordning som framträder i Fenlandets trädgårdar kan ses som en renässans för franska ideal.
Swift skriver om ett annan slags arbete. Han gör det med den franska revolutionen som spegelbild. Arbetet för att förändra samhället i Frankrike kontrasteras mot arbetet för att förändra naturen i England. Graham Swift skriver: ”När Bastiljen faller, jakobiner fördriver girondister och blodet flyter vida omkring, idkar Thomas Atkinson studier i markdikningens grunder, floders hastighet och slambinding. Han lär sig hur en konstgjord utdiknings effektivitet kan mätas genom den mängd vatten som töms genom en flods naturliga avrinning.”
Ibland blir eleverna fascinerade, men vanligen uppfattar de historien som ”ett virrvarr av meningslös information.” Jag älskar virrvarret , men upplever det sällan som meningslöst. Swift gör det absolut inte och det är lätt att bli delaktig i hans passionerade syn på historien. Romanens intima koppling till Fenlandet visar att passionen för historia är geografisk. Det gäller också på det personliga planet. På en elevfråga om det är upp till var och en att själv finna meningen med historien svarar läraren:
”Det är i själva verket min fasta övertygelse. Jag börjar mer och mer tro på den. Historien: en tombola där vi själva plockar våra meningar. Dess tilldragelser undandrar sig en djupare och övergripande mening, men vi söker just meningar. Ännu en definition på människan: det djur som kräver en mening.”
Ordet verklighet är elevernas mantra. Läraren svarar med en föreläsning: ”Verkligheten dväljs inte i en plötslig synvilla av enskilda händelser. Verkligheten är något händelsefattigt, ett tomrum, något platt. Verkligheten är att inget särskilt händer.” Sådana predikningar kan vi fnissa åt och fundera över. När jag funderat färdigt nickar jag instämmande.
Verkligheten är att medan historien håller på att försvinna i Fenlandet förvandlas trakten till en slags historia som är ett alternativ till den framtid som skapas i städerna. Lärarens kärlek till historien får honom att drömma om framtiden som en repris: ”Det vi önskar oss av framtiden är mycket ofta bilden av ett förlorat och inbillat förflutet.” Har historieläraren rätt? Drömmer vi om framtiden som ett moderniserat Skansen? Frågan är felformulerad. Det finns inget vi som kan samsas om drömmar som bygger på en gemensam historia.
I Fenlandet syns historiens spår överallt: sönderrostade slussar, förfallna hus och igenvuxna vägar. I Wicken Fen har ett smakprov av det ursprungliga landskapet bevarats.  Det räcker bara till några timmars promenad, men ger lite känsla för hur det en gång såg ut. Wicken Fen är ett enformigt vasslandskap. Man kan få intrycket av att landskapet, utan människans radikala inblandning, skulle ha sett ut så här. Sanningen är att Fenlandet i dag skulle ha varit skogar i ett landskap av vatten. Om hur det hade varit att färdas i ett sådant landskap går att drömma om, men under mina dagar i Fen har jag inte tid med det. Jag är alltför upptagen med att upptäcka det landskap som är och har varit.