Venedig
När jag gått och talat mig trött tar jag en färja och upptäcker staden sittande. Kartorna för färjelinjerna liknar tunnelbanekartor och det är så färjorna fungerar. Vattenburen färd är skönare än underjordiskt tågresande. Miljoner människor har färdats här.
Endast dumhet och okunskap kan få en besökare att resa blint. Det gäller alltså att välja i vems fotspår man ska färdas. Listan på berömda författare som skrivit om Venedig är lång: Goethe, Byron, Mann, Hemingway … De har antingen försökt skildra staden eller använt den som miljö för sina romaner och dikter. Joseph Brodskys ”Vattenspegel” är annorlunda. År efter år reste han hit för att finna sig själv. Han lyckades, för att han vågade glömma sig själv.
”Detta är ögats stad”, skriver Brodsky. Ögat får byggnader, båtar, vattenvägar och människor. Seendet formar den seende. Snart blir man som man ser. Det som ses är det som sedan länge har varit. Som om inte de speglingar vattnet reflekterar vore tillräckliga finns här speglar överallt. Just som jag förlorat identiteten i anonymiteten ser jag mig själv i en spegel. Tyvärr. ”För man är själv det sista man bryr sig om att se här”, som Brodsky skriver.
Staden förändras så långsamt att den framträder som oföränderlig. Havet som format Venedig ger inte mer. Människorna har tagit allt vad de har förmått. Havet försöker oupphörligt ta tillbaka. Kampen för att behålla det som erövrats pågår oavbrutet. Kanaler repareras, fasader renoveras, byggnader restaureras. Det ser ut som om tiden stått stilla, men under ytan har tidvattnet sin gång. Omkring midnatt stiger vattnet upp i staden. I mörka natten vandrar vi på utlagda trottoarer på den översvämmade Marcusplatsen. Omgivna av varandra och musik. Framför de vackra byggnaderna står nattens musikanter och spelar: Vivaldi, Mozart, Debussy.Staden förändras så långsamt att den framträder som oföränderlig. Havet som format Venedig ger inte mer. Människorna har tagit allt vad de har förmått. Havet försöker oupphörligt ta tillbaka. Kampen för att behålla det som erövrats pågår oavbrutet. Kanaler repareras, fasader renoveras, byggnader restaureras. Det ser ut som om tiden stått stilla, men under ytan har tidvattnet sin gång. Omkring midnatt stiger vattnet upp i staden. I mörka natten vandrar vi på utlagda trottoarer på den översvämmade Marcusplatsen. Omgivna av varandra och musik. Framför de vackra byggnaderna står nattens musikanter och spelar: Vivaldi, Mozart, Debussy.
Tiden är tystare i Venedig än i andra städer. Bilarna är borta. Stadens larm är annorlunda, mer som ett sorl av människor. Det är så behagligt att jag förstår att jag kommer att återvända. Då ska jag bo längst här ute på Murano. När ensamheten blir besvärlig går jag och träffar glasblåsarna vid Ponto Vivarini och tar färjan in till Marcusplatsen och flanerar längs de små kanalerna till Rialto.