• Ord
• Tal
• Bilder
• Aktuellt
• Resor
  • Tyskland Unterwegs
  • Venedig
  • Istanbul
  • Res
  • London
  • Kalifornien
  • Leonard Knight
  • Waterland
  • Norge
• English
• Polvall.com

Tyskland Unterwegs

Sylt

Sylt är så långt norrut man kan komma i Tyskland. De som reser hit vill väl komma bort från de mer än 80 miljoner tyskar som bor på en yta som är 80 procent av Sveriges. Jag kör av biltåget i Westerland, öns största stad och hamnar bland höghus, hotell, turister och bilar. Hit har alltså rika tyskar kommit för att komma bort från det tyska fastlandet!Den nordligaste ön i Tyskland påminner om den sydigaste ön i USA. Westerland är som Key West i Florida.
Ellenbogen, kängst i norr, är en landremsa som liknar just en armbåge som sträcker sig mot Danmark. Vid lågvatten kan man med fyrhjulsdrift köra på havsbotten från danska Rømø till Sylt. Nu är det högvatten och vid norra udden drar Rømøfärjan förbi. Jag går över klitterna. Stranden är stor och ödslig. Folk har nog kommit för att vandra på ödsliga stränder, men det dröjer innan jag möter andra strandvandrare.
Att Sylt attraherar människor med mycket pengar blir jag påmind om när jag kör från Ellenbogen till List, det nordligaste samhället i Tyskland. Från det vilda återvänder jag till den smakfullt organiserade konsumtionscivilisationen. Jag har varit på liknande platser tidigare. List är en exklusiv version av Fisherman´s Wharf i San Francisco.

Kontrasterna präglar Sylt. Vindblåsta hedlandskap och designade konsumtionslandskap. Dyra märkeskläder och nakenbad på milsvida stränder. Parkeringsplaster och vandringsleder. Det är inte långt mellan samhällena. Man kan väl tänka sig att hela ön till slut blir helt utbyggd, men så kommer det inte att bli. Snart har man byggt färdigt på den mark som får bebyggas. Det mesta kommer alltså att förbli klitter, hav, hedar och får.
Vidare. Söderut på småvägar till Husum och sedan väg 40 till Brunsbüttel. Därifrån ska det gå en färja över Elbe till Cuxhaven. Det går en färja, men bara över Kielkanalen. Det tar några minuter.

Färja över Elbe

Jag talar med en man och får veta att det går en färja över Elbe några mil söderut. I Glückstadt finns färjan och en lång kö av bilar som väntar på att köra över.
Till Cuxhaven anländer jag efter mörkrets inbrott. Jag känner doften av havet, men är för trött för att gå och kolla vart det ligger. Vaknar på morgonen, stiger upp och går fram till fönstret och ser att havet är bakom skyddsvallen av gräs som ligger alldeles utanför hotellet.
Vidare. Mot Bremerhaven. Tysklands största sjöfartsmuseum är en angenäm överraskning. Det är en bra blandning av upplysning och underhållning. Här finns allt man kan önska. Båtar, målningar, modeller, fyrar, flaggor, filmer, fotografier i en angenäm bandning. När man har sett hundratals utställningar med impressionistisk, modern och postmodern konst är det här skönt annorlunda.
Vidare. Söderut till Oldenburg. Fikar och flanerar några timmar innan jag fortsätter mot Ruhr.

Ruhr

Med Pink Floyd i högtalarna anländer jag till Duisburg. Försöker spela annat, men Ruhr i min bil blir Pink Floyd. Det går att skriva körjournal och anteckna antalet avverkade mil. Det går att föra loggbok över hotell, restauranger och sevärdheter.

Min körjournalsfavorit är CD-spelaren. David Gray var mitt musikaliska sällskap i biltåget till Sylt. Cash rostiga röst från American IV var oundviklig i väntan på Elbefärjan. På väg till Cuxhaven höll Richard Hawleys ”Coles Corner” mig levande.
I Ruhr är det Pink Floyds ”Wish you were here” som gäller. ”Önskar du vore här.” Absolut. Makulera fördomarna om en av Europas största städer. Jo, det är så Ruhr måste uppfattas, som en stor stad, en tysk version av Los Angeles, en samling förstäder på jakt efter ett centrum. Ruhrstadt är fem miljoner i Tysklands största stadslandskap med fler kyrkor, krogar, golfbanor, sportanläggningar, museer, teatrar, och universitet än någon annan tysk stad. När det är fotboll är det samma hejarramsa för lagen från Ruhr - Schalke, Duisburg eller Borussia Dortmund – spelar ingen roll – publiken vrålar ”Ruhrpott! Ruhrpott!” Känslan av Ruhr som en stad växer sig allt starkare: ”Im Pott ist Leben.”

Thyssen

När Thyssens smältverk stängde 1985 och sista skiftet gick hem var ordern given: Låt allt vara som det är! Så har det blivit. Naturen har också fått vara och den blommar och växer. För varje år blir träden allt högre, men de kommer aldrig att växa i kapp de högsta skorstenarna. Det ser man när man står högst upp på verket i Duisburg. Ja, man ser allt här uppe ifrån. Hela Ruhr. Det som förvånar är hur grönt Ruhr är.

Uppfattningen av den industrialisering som var större här än någon annanstans har satt djupa spår i vår uppfattning av Ruhr. Det kommer att ta tid innan omvärlden förstår att Ruhr har förändrats. Bilden av denna förändring kan väl vara just nedlagd industriverksamhet. Att många industrier ännu är verksamma syns från toppen av det nedlagda smältverket. Skorstenarna står som en gotisk skog längs horisonten och skickar rök mot himlen.
Jag har tänkt stanna några timmar. Jag blir kvar hela dagen. Här finns så mycket att se. Aldrig har jag sett ett sådant museum. Sedan arbetarna gått hem för gott har alla som vill fått komma hit och titta. Under några somrar i min ungdom var jag fabriks- och industriarbetare. Det var tungt, slitsamt och enformigt. Jag gissar att var likadant här, värre förmodligen. En skildrare säger att industriherrarna styrde sina riken som feodala furstar.
En trappa för mot toppen. Det finns flera plattformar på väg upp där man kan stanna på och se ut över verket och landskapet. På varje plattform finns en skylt som visar hur högt man har nått. Bühne 17 meter. Bühne 33 meter. Bühne 48 meter och så vidare, hela vägen upp till plattformen på sjuttio meter. Höjdskräck har jag aldrig haft och konditionen är god, balansen också, men jag tänker på hur det var att gå här när skyddsräcken inte var anpassade för turister. Hur var det att gå uppför trapporna i trötthet, omgiven av rök och larm? Hur var det att gå uppför kalla vinterdagar när trappstegen var hala?
Nu går jag omkring och njuter av att gå omkring på denna jättelika industrianläggning. I min kamera blir det estetik av de rostiga byggnaderna! Är det bra? Ja! Det är fantastiskt bra att den gamla industrianläggningen är öppen för alla som vill komma och titta. Det kostar ingenting och är öppet dag och natt.

Wuppertal

Begeistringen i Duisburg varar så länge att jag först sent på kvällen ankommer till Wuppertal. Här fortsätter min begeistring för Ruhr. ”Jag har sett framtidens transportmedel för stadstrafik. Tyst, driftssäkert och behagligt svävar vagnarna fram. Det fungerar och det har fungerat i 105 år”, skriver jag i anteckningsboken när jag sitter längst fram i en av Wuppertals många svävande vagnar. Det gör jag några timmar. Det är svårt att förstå varför inte hundratals städer har kopierat Schwebebahn.
Vidare söderut på Autobahn. Regnet står som spön i asfalten.

Vägen ser ut som en biflod til Rhen. Många tyska bilister känner uppenbart inte till vattenplaning. De far fram som racerbåtar på vägen, med en lina på kroken hade det gått att åka vattenskidor efter bilarna.

Köln

Anländer till Köln så där lagom sent på kvällen. Till Rammsteins komp: ”Reise, Reise, Seemann Reise – Jeder tut`s auf seine Weise.” Jodå, var och en på sitt sätt. Hittar snabbt ett hotell, duschar bort tröttheten och går för att käka. Med ny energi och Rammsteins refräng i skallen vandrar jag ut i Kölns natt.
Nästa morgon är det kurs mot kyrkan. Domkyrkan i Köln är en av de vackraste kyrkor jag har besökt, i klass med St. Pauls i London och Notre Dame i Paris. Det finns ateister som inte förmår njuta av kyrkor. Det är korkat. De tusentals glasmålningarna och det vackert skulpterade rummet i den 144 meter långa och 160 meter höga domkyrkan är en härlig upplevelse. Kyrkan började byggas 1248, men det gick långsamt och vid 1500-talets mitt gick bygget helt i stå. Arbetet återupptogs först 1842 och blev färdigt år 1880.

Jag förstår att troende söker sig till kyrkan. Den frid de söker när de söker sin gud måste vara enklare att finna här än i larmet utanför. Jag söker också stillheten i kyrkan. Gud har jag varken sökt eller funnit. Den upplevelse jag söker finns på den öppna platsen utanför kyrkan. Där står en armé av avfallsmänniskor.
Tiotusentals har vallfärdat för att titta på den märkliga uppställningen. Det är en av de mest spektakulära utställningar jag någonsin har sett. Att göra en skulptur av gammalt avfall är en idé. Att tillverka en hel armé av sopgubbar och ställa ut dem på den öppna platsen framför Tysklands mest besökta kyrka är en genial idé.

Heidelberg

Vidare söderut. Känner inte för småvägar i dag och bränner Autobahnsasfalt nonstop till Heidelberg. Vad ska man säga om staden? Att den, efter Berlin, är den mest besökta av amerikanska och japanska turister. Det märks. Jag ser fler japaner än jag gjorde i Japan. Man kan spekulera varför de söker sig hit, men det orkar jag inte. Har nog med att fundera över varför jag själv har gjort det. Jag vandrar i den japanska turistströmmen till slottet. Går runt och leker turist en eftermiddag.

På väg norrut från Heidelberg på en landsväg som ringlar fram genom byar och småstäder. Det är vackert och välordnat och passar för småfilosofiska tankar till Dido: ”I haven´t really found a place that I call home. I never stick around quite long enough to make it … But if my life is for rent …” Nynnar med förbi höga berg och genom vackra dalar. I Würzburg har jag tröttnat både på Dido och det vackra. Autobahn hela vägen till Weimar till tonerna av Philip Glass ”Akhnaten” med Stuttgarts statliga operaorkester och kör.

Weimar

Weimar - en stad som ett museum. Gågator, vackra byggnader och Goethe som varumärke. En bit choklad för 35 cent med ett passande citat. ”Die Ruhe der Seele ist ein herrliches Ding.” Och så vidare hur många citat som helst. Fikar, fotograferar och flanerar en dag och kör sedan vidare. På vanlig landsväg med stopp i Buchenwald och Lüneburg. Sedan blir det Autobahn igen. Reise. Reise. Det är inte så tokigt, men alla resor tar slut. När Sophie Zelmani sjunger förstår jag att Tyskland, den här gången, är slut för mig: ”So I´m going home. I must hurry home where the life goes on.”