Res
Res!
Så fort man beslutar sig för att resa infinner sig frågan vart man skall resa. För personer med passionerade fritidsintressen kan valet vara lätt. Golfspelarens resmål bestäms av artonhåliga gräslandskaps utseende. Slalomåkaren reser efter känslan för berg och snö. Man kan resa så länge det passar, tills man en dag är så gammal att ingenting passar. Då kan man se tillbaka och fundera över om livet på golfbanorna, i slalombackarna eller på badstränderna var vad man ville med livets resor. Eller så kan man tänka efter innan det har blivit för sent.
Vilka platser vill vi se – innan vi dör? Tillägget är viktigt. Det har jag blivit påmind om under mötet med de resmål som presenteras i två nyutkomna böcker. Förr eller senare dör vi. Evigt liv är ännu inte uppfunnet. Om du visste att du skulle dö om ett år – vilka platser vill du se? Hur många platser hinner du med? ”Se Neapel och sedan dö?” Nä, staden i schlagersången platsar inte på min lista. Capri, dit man reser med båt från Neapel, gör det.
Vilka platser vill vi se? De slags platser som är så speciella att vetskapen om deras existens får oss att vilja resa dit. Venedig är ett tydligt exempel. Det är som om den är skapad för att bli besökt. Platsen ryms förstås i Steve Daveys ”Unforgettable Places to see before you die.” 40 platser ryms i hans bok. Vissa val är nästan självklara: Taj Mahal i Indien, Angkor Wat i Kambodja, Luxor i Egypten och Grand Canyon i USA är svåra att undvika.
När jag ser vad Daveys valt är det tydligt att 40 platser är för lite. När jag läser och bläddrar i Patricia Schultz ”1.000 places to see before you die” är det lika uppenbart att 1.000 är för många.
Ingenting i Norden har funnit vägen till Daveys bok. I Schultz bok finns drygt 30 nordiska platser. Det är avgjort för många i ett globalt urval. Åtta platser i Norden ryms på min lista över sådant man bör uppleva: Sarek, Stockholm, Stockholms skärgård, Göta kanal, Köpenhamn, Kronborg slott, Lofoten, Norska fjordar och Ringvägen på Island.
Hur vet man att man tycker om en plats? Känslan är avgörande. Om begeistringen av att vara på en plats är så stor att man blir helt upptagen av den tvekar man inte. Platser som måste ses överskrider gränserna för det vi brukar se. Därför kan det vara svårt att förklara upplevelsen.
Vanligen är det inte tillräckligt med att se. Så har jag det med Grand Canyon. Första gången jag besökte platsen nöjde jag mig med att betrakta den från ovan. Det är en fantastisk upplevelse att stå där uppe och titta ned. Skönheten och vetskapen om att det är 1500 meter ned till Coloradofloden får betraktaren att falla i trance över landskapets skönhet. Riktig känsla för Grand Canyon får man dock först när man har gått dit ned. Många platser måste upplevas till fots.
Utmaningen för mig som reseskildrare är att fånga upplevelsen i ord. Beskrivningar av magiska platser kan ofta läsas som en slags kärleksförklaringar.
Vad vill jag se? Vad har jag sett? Erfarenhet av tidigare resor är en god vägvisare till nya resmål. Vilka platser har fyllt mig med ett inre jubel? Tilltalar vissa typer av platser mig mer än andra? Jag är förtjust i öar. Min lista över platser jag skall se innan jag dör rymmer därför många öar.
Avstånd och kategorier underlättar prioriteringen. Vilka favoritplatser ligger nära mitt hem? Vilka städer i Europa har jag tyckt mest om att besöka? En dryg handfull europeiska städer hamnar på min lista över platser jag tror många vill uppleva innan de dör. Fyra städer är enligt min uppfattning självskrivna: Stockholm, Venedig, Rom och Paris. Sedan kan smak och uppskattning av urban skönhet och intensitet styra urvalet: London, Berlin, Florens, Lissabon, Amsterdam och/eller Köpenhamn.
Vilka andra platser i Europa är attraktiva? Vilka platser utanför Europa lockar?
Frågor hjälper oss att fokusera på vilka platser som lockar. Ett annat sätt är att gå igenom vilka platser som har varit stora upplevelser. För mig har Venedig, Grand Canyon, Highway 1 i Kalifornien, San Francisco och en massa öar varit stora upplevelser. Vilka platser vill vi se innan vi dör?