Norge

 I kvarteren bortom Ibsencentret fann jag i Skien strax vad som saknas i många städer: impediment, alltså mark som blivit över när stadsplanerna dragit sina linjer. I Stockholm är det främst på Söder där sådant ännu ”glömts” av stadsplanerarna, i Köpenhamn har de inre hamnområdena nu designat bort all överbliven charm. I min gamla hemstad Helsingborg är de flesta områden borta där barn, alkisar och andra icke produktiva människor kan finna friplatser utanför det välplanerade bort.

Norge-Skien-fotboll-WL-2331I Skiens impediment finner jag mig tillrätta och strax står jag och tittar på killar som spelar boll och några minuter senare är springer jag själv runt på den lilla inhägnade banan. Fotboll som gemenskap fungerar överallt. Det har fungerat under alla mina resor sedan jag första gången, tjugo år gammal kom till London.

Sedan vandrar jag mot hamnområdet, på väg dit och vart jag än vandrar i staden: impediment. För människor som tycker om välansade planteringar kan så mycket fria och slarviga ytor säkert te sig som en styggelse. Inte för mig.

Efter ett reportage om Ibsens barndomshem reser jag vidare till Rjukan. Det ligger gömt djupt inne Telemark. Att samhället skapades på den svårtillgängliga platsen beror på vattnet och de branta bergen. I miljoner år strömmade vattnet fritt nerför skogsklädda klippor. De få människor som sökte sig till Vestfjorddalen var fattiga bönder. Att kraften från det rinnande vattnet kunde utnyttjas för att göra elektricitet skapade under 1900-talets första decennier en kraftfull utbyggnad av vattenkraft. När Vemork stod färdigt år 1911 var det världens största vattenkraftverk. 

Norge-Rjukan-W-2561

Nu är kraftverket museum. Det är en blandning av elektricitetens och arbetarrörelsens historia som möter besökaren. På gamla svartvita bilder vandrar arbetarna över en bro från hemmen som låg på ena sidan av älven till arbetsplatserna som låg på den andra sidan. Under många år fanns här mycket jobb, men efterhand som det blev lättare att transportera elektricitet än varor över bergen började industrierna att försvinna, inte utan protester. Så sent som 1988 demonstrerade hela Rjukan när Norsk Hydro lade ner produktionen av den salpeter som dominerat industriverksamheten.

Det spännande med den tidiga industrialiseringen är att man kan se och förstå konstruktionerna. I den stora byggnaden står turbinerna i långa rader som konstverk på en utställning. Maskinernas dimensioner är av det slag att skaparna måste ha varit övertygade om att driften kunde fortsätta långt in i evigheten. Men effektiviteten klarade inte utmaningarna från modena teknik. Därför har Vemork blivit museum.

Från Rjukan fortsätter resan västerut över norska genom Tessungdalen och vidare till Geilo där jag övernattar.

Norge-fors-W-2734

 På väg direkt på morgonen mot Bergen. På ödsliga vägar norr om Hardangervida blir det passande paus vid Vøringfossen. 180 meter fritt fall. Snett ovan vattenfallet går jag omkring och laddar ner bilder av det dramatiska landskapet. Det går att tämja sådan här vildmark också, men tanken på att det inte går är en del av upplevelsen och glädjen över att det ännu inte skett. Sådana reflektioner dagen efter att jag vandrat omkring och uppskattat Rjukans stora vattenkraftsutbyggnad visar hur kluvet mitt förhållande till teknik och natur är. Speglar också en längtan efter enkla ställningstaganden, men sådana är inte alltid tillgängliga. Älvar bör alltså byggas ut på vissa platser, men inte på andra. Ungefär som med vindkraft, tänker jag när många natursköna platser i Sverige nu förstörs av en urskillningslös vindkraftsplacering.

Norge-Utne-W-2756

Sedan körde jag hela vägen till Kinsarvik. Det borde jag inte ha gjort. Jag borde ha stannat tidigare och tagit en färja över en fjord. Nu fick jag vänta lite längre på att ta en färja över både Sørfjorden och Hardangerfjorden. Halvvägs gjorde färjan ett litet stopp i Utne. Då kunde jag stå på däck och se hur människor kommit till hamnen för att möta några av dem som steg av och fantisera om hur deras sommar skulle gestalta sig.

Norge-Bergen-WL-3176Sedan blev det full rulle till Bergen. Världsarvet Bryggen blev en besvikelse, men mycket annat i Bergen var desto bättre. Gammal träbebyggelse nära hamnen erbjud spännande vandringar, konstmuseet med sköna samlingar av bland annat Munch och Krogh var värt flera timmars besök och en skulptur vid den lilla sjön mitt i staden var en tilltalande samlingspunkt och så var jag ute i Troldhaugen, Edvard Griegs hem som nu är museum. Absolut skönt besök.

Norge-Bergen-WL-3171Att sitta i konsertsalen på museet och lyssna till pianisten är att se hur landskapet utanför blir Grieg. Mitt i det lyckliga lyssnandet kommer stråk av vemod in i handlingen. De obesvärade övergångarna mellan moll och dur gör, tillsammans med ett makalöst sinne för vackra melodier, Griegs musik levande.

Det är omöjligt att inte tänka Louisiana när jag vandrar i Troldhaugen. Den sköna omgivningen och den fina balansen mellan byggnaderna och naturen är lika övertygande som på det danska museet.

Sedan följer långa dagars färd mot Ålesund.

Norge-Ålesund-W-3434

Efter en brand 1904 skulle ett nytt Ålesund byggas. Hela Norge skulle skapa en bild av sig självt under den feber av självständighet som rådde i landet i samband med unionsupplösningen från Sverige. Entusiasmen smittade av sig på återuppbyggnaden. Inga trähus fick byggas. Allt skulle vara i sten. Inga byggnader fick vara högre än femton meter. Inga gator fick vara bredare än tolv och en halv meter, från husvägg till husvägg, med undantag av några 20 meter breda brandgator. De nya gatorna anlades där de gamla hade funnits.

Med många olika arkitekter är det förvånansvärt hur enhetlig jugendstilen i Ålesund har blivit. Visst finns byggnader med tydliga inslag av barock och klassicism och en Latinskola som mest är svulstig nationalromantik, men i stort är det en stram och måttfull jugendstil som mer påminner om den funktionalism som ska komma än om de stilarter som har varit. Så har vi förstås torn, fönster och asymmetriska mönster som signalerar jugend.

Norge-Ålesund-W-3639 Spännande är jugendarkitekturen. Det finns risk att man förbiser de omgivningar som får byggnaderna att framträda i all sin lyster. Att Ålesund ligger vid en av Norges vackraste fjordar syns när man gått uppför de 418 trapporna till stadsberget Aksla som med sina 189 meter ger en god utsikt över både staden och omgivande fjordar och öar. Efter nedstigningen blir de vanliga backarna i staden inte lika påfrestande. Gator utan höjdskillnader existerar inte i Ålesund. Raksträckor är också bannlysta. Visst tänker jag på Bryssel där den första jugendbyggnaden stod klart år 1893 och på världsutställningen i Paris år 1900 som blev en uppvisning för jugend. Och när jag rundat ett backkrön och ser havet dyka upp klickar minnet San Francisco, men mest tänker jag att Ålesund med sina 38 000 invånare är en storartad uppvisning i jugend.

 Norge-W-3290 Färden från söder var lång. Från Bergen hade jag följt kusten. Det hade blivit många timmars körning på vägar som slingrade uppför och nerför berg, genom dalar och genom tunnlar. Ibland tog vägarna slut. När det hände var det bara att stänga av motorn och vänta på en färja som såg till att man hamnade på andra sidan av en av de stora fjordar som klyver landskapet i västra Norge.

Norge-Ålesund-W-3676Efter en färjetur kunde körningen fortsätta några timmar innan nästa fjord avslöjade att även denna väg, utan en färja, hade tvingat fram en U–sväng. Fort gick färden inte, men den hade sin charm, även om den mattades när blåst, kyla och regn var trogna följeslagare. I Ålesund stannade jag några dagar innan det var dags att fortsätta som tidigare. Några berg, en handfull tunnlar och två färjor förde mig till Molde. Därifrån fortsatte resan på väg 64 till Eide, varifrån vägen gick vidare mot Averøya. Snart kom den första skylten med texten Atlanterhavsveien. Det var dit jag skulle.

Jag fortsatte mot norr. Från Bergen hade jag följt kusten. Det hade blivit många timmars körning på vägar som slingrade uppför och nerför berg, genom dalar och genom tunnlar. Ibland tog vägarna slut. När det hände var det bara att stänga av motorn och vänta på en färja som såg till att man hamnade på andra sidan av en av de stora fjordar som klyver landskapet i västra Norge.

Efter en färjetur kunde körningen fortsätta några timmar innan nästa fjord avslöjade att även denna väg, utan en färja, hade tvingat fram en U–sväng. Fort gick färden inte, men den hade sin charm, även om den mattades när blåst, kyla och regn var trogna följeslagare. I Ålesund stannade jag några dagar innan det var dags att fortsätta som tidigare. Några berg, en handfull tunnlar och två färjor förde mig till Molde. Därifrån fortsatte resan på väg 64 till Eide, varifrån vägen gick vidare mot Averøya. Snart kom den första skylten med texten Atlanterhavsveien. Det var dit jag skulle.

Norge-Røros-W-3954Atlanterhavsveien var vändpunkten. Från stormig kust bar det i väg många mil österut till Røros. Staden skapades på skrivbordet, men stadsplaneringen fick ta hänsyn till älven och höjdskillnaderna. Smälthyttan och Malmplatsen låg högt upp på berget där den sista anrikningen av malmen ägde rum. Två långa huvudgator leder dit, ju närmare toppen desto smalare blir gatorna, vilket gör att de ser ännu längre ut än vad de är. Tvärgatorna är korta och smala. De fattigaste bodde närmast slagghögarna medan direktörens bostad låg längst bort från hyttan.

Det fordras kunskap och inlevelse för att under vandringar i Røros förstå hur livet i bergstaden var när det ännu var ett gruvsamhälle. Då låg svavelröken från smälthyttan som ett moln över samhället. Driften var i gång hela dygnet. Grönskan var inte grön och björkstammarna var inte vita. Allt var svart. På museet som nu finns i smälthyttan finns en utställning om de omfattande processer som fordrades för att skilja kopparen från berget. Modeller visar hur malmen i process efter process renades från järn, svavel och annat för att ett stort stycke berg skulle bli ett litet stycke koppar.

Att livet i Røros mest varit hårt arbete blir tydligt under ett besök i Olavsgruva. Även om elden gjorde det lite lättar var det främst hammare, släggor och spett som användes under de långa arbetsdagarna. Många gruvor låg så långt från Røros att arbetarna bodde i baracker nära gruvan fem dagar i veckan. På lördagarna hade arbetarna fritt så att de kunde komma hem till hustru och barn och arbeta på gården. Söndagarna var vilodagar i det strängt religiösa samhället.

Norge-Røros-WL-3938En vacker sommardag när det myllrar av turister i affärerna och på caféerna är det svårt att känna atmosfären från ett gammalt gruvsamhälle, men en tidig morgon innan affärerna har öppnat och turisterna har vaknat är det bara en välklädd kvinna på cykel på vägen upp till slagghögarna som avslöjar att det är 2000-tal och inte 1600-tal i Røros.

Till slut avslöjade tiden mig. Kalandern avslöjade att det var dags att köra hem. Med massor av texter och bilder i bagaget. En del har du kunnat läsa och se här.

 

 

 

Tomas Polvall
Bessinge 2160
242 91 Hörby

tel 0760 440502
e-post: tomas@polvall.com