Istanbul
Båttrafiken är livlig. Tankfartyg, containerskepp, fiskebåtar och färjor, proppfulla med passagerare, seglar i alla riktningar. Män går runt med brickor fyllda med te, kaffe, juice, jordnötter, choklad och smörgåsar. Fram och åter, upp och ner mellan de tre däcken går männen med sina brickor. Några passagerare handlar. Andra läser i tidningar och böcker. Stillsamma samtal förs. De flesta sitter tysta medan de ser på havet.
Utan det blå hade människorna inte stått ut med det grå. När det hektiska stadslivet blir för mycket blir Bosporen oasen i det stadslandskap som, så långt man kan se, klär kullarna längs stränderna. Istanbul är långt. Det behövs för ge plats åt tretton miljoner invånare.
Det är sent på eftermiddagen. Folk är på väg hem från jobbet. Passande passager för att belysa mina upplevelser på färjan finns i överflöd hos Pamuk:
”Att färdas mitt i en stor, historisk och sorgsen stad som Istanbul, och ändå känna samma frihet som på det öppna havet – det är det spännande med en båtfärd på Bosporen. Resenären förs fram av starka strömmar, andas in den stärkande havsluften utan spår av smutsen, röken och bullret från den tättbefolkade staden runt omkring, och känner att det trots allt finns en plats där man kan njuta av ensamhet och frihet.”
”En stor, historisk och sorgsen stad.” Om och om igen framhåller Pamuk melankolin som Istanbuls själ. Oavbrutet skriver han om det som har varit.
Minnet av Istanbuls långa historia förklarar melankolin. Sorgsenheten är ett eko från en tid när staden var centrum i ett imperium som sträckte sig från Yemen till Nordafrika, från Kaukasus till Makedonien. Berlinkongressen 1878 innebar slutet för det stora riket. Nederlaget uppfattades i Europa som kristendomens seger över islam. Sönderfallet fortsatte tills Atartürks seger mot utländska makter räddade riket från undergång. En radikal modernisering av Turkiet inleddes.
Kampen för modernisering pågår än. Hur framgångsrik den varit upptäcker jag när jag tar spårvagnen till och därifrån den nybyggda förarlösa metron till Taksim och vandrar i till det där Orhan Pamuk växte upp. Barndomsupplevelserna har präglat hans uppfattning av Istanbul. Det är den reflekterande överklasspojken som betraktar sin stad, ibland kritisk och kärleksfullt, alltid melankoliskt. Minnet av stadens storslagna historia är ständigt närvarande. Vad han än ser tänker han på det som har varit. Jag ser det som är. Fattigdomen och arbetslösheten trängs utanför palatsen och moskéerna. Torgen och gatorna är fyllda med gatuförsäljare. Slummen och lyxhotell tävlar om utrymmet.
”Jag har accepterat den stad jag föddes i på samma sätt som jag har accepterat min kropp”, skriver Pamuk. Istanbul som livsöde. Melankoliska minnesbilder för Pamuk. Närvaro utan minne för Polvall. Jag är i Istanbul nu. Om några dagar är jag någon annanstans. Upplevelsen av det som har varit är mest närvarande på kvällarna när jag vandrar på dåligt upplysta gator i kvarteren omkring Sultanahmet. Under lågmält samtalande dricker män te vid små bord på trottoarerna. Känslan av att det här kunde vara för ett århundrade för längesedan är stark.
I Pamuks barndomskvarter i Nisantasi kan tiden inte skruvas tillbaka. Bland lyxbilarna och lyxaffärerna är spåren av det som har varit borta. Nisantasi är här och nu. För de rika. Det skulle lika gärna kunna vara i Paris. En gång kallades Istanbul för Orientens Paris.
Vid midnatt återvänder jag till hotellet. Innan jag somnar läser jag om fartygskatastroferna på Bosporen. Det mest dramatiska kapitlet i Orhan Pamuks bok handlar om det. Stadens invånare talar ständigt om olyckorna. Minns du, säger de till varandra och så berättar de.
Hotellet ligger nära stranden. Innan jag somnar lyssnar jag till stadens ljud. Jag hör ingenting och antar att den somnat innan mig. Fönstret är öppet. Från havet kommer dofter och ljud som avslöjar att Bosporen inte har somnat. Melankolin som jag söker får inget fäste i mitt sinne. Kanske finns den här, men jag är inte mottaglig.