SKOLAN
För inte så längesedan arbetade jag extra som textlärare på en skola i Kristianstad som jag valt att kalla C4. Eftersom mina synder får anses preskriberade i samma ögonblick jag lämnade skolan tar jag mig friheten att publicera ett litet urval av mina upplevelser. Eleverna har jag bytt namn på, men lärarna får vara autentiskt namngivna. Det här är första texten. det kommer mer kan ses som ett försenat tack för att så många tog emot mig med sådan värme.
Anteckna Västra Storgatan
Hur jag än läser kursplanen för text inser jag att undervisningen kan struktureras som det passar. Vad vill jag att eleverna ska göra? Arbeta hårdare än de någonsin trott vara möjligt. Därför måste de lära sig att älska skrivandet. Min uppgift är att få dem att älska ord så intensivt att de skriver hela tiden.
Innan vi börjar med substantiv och verb berättar jag om hinderbanan på A3 i Norra Åsum strax utanför Kristianstad. Jag älskade banan och tränade på den flera dagar i veckan när jag gjorde lumpen. Första hindret är en fyra och en halv meter hög repstege. Instruktören klättrade upp, voltade och hoppade ner från översta ribban i ett häftigt moment. Han sade at vi skulle lära oss att göra likadant. Vi skrattade.
Första uppgiften var att hoppa från det nedersta steget. Vi skrattade. Det såg löjligt lågt ut. Därefter hoppade vi från nästa steg och nästa och när vi kom till toppen hoppade vi ner i ett enda moment så häftigt att vi blev höga över att ha lärt oss det.
Första steget är substantiv och verb. Andra ordklasser är inte lika nödvändiga. Jag ber eleverna att skriva tio substantiv och tio verb och ordna så att det blir tjugo lappar med ett ord på varje lapp. Substantiven hamnar i en hög och verben i en annan. Sedan rör vi runt och smaksätter med barnsliga förväntningar när vi plockar tio lappar från den ena högen och tio från den andra. Hästen galopperar. Det räcker. Läsarens fantasi färgar häst, landskap och annat. Vi plockar verb och substantiv. Vi bygger meningar.
Jag tycker att det är hur kul som helst. Ett problem är att jag inte vet vad eleverna tycker, men jag vet att de tycker. Läsningen av Malcolm Gladwells Blink har lärt mig. Han skriver om en grupp studenter som fick titta på en ljudlös tiosekunders filmsekvens av en lärare de inte kände. Uppgiften var att bedöma om det var en bra eller dålig lärare. Sedan fick annan grupp studenter titta på samma video i fem sekunder och göra samma bedömning. Resultatet blev detsamma. Sedan fick en grupp studenter som haft läraren en termin avgöra om han hade varit en bra eller dålig lärare. Resultatet blev detsamma. Någon tillfällighet är det knappast. Försöket utfördes med en rad olika grupper och en rad olika lärare. Resultatet blev detsamma.
Vi går ner på Västra Storgatan och vandrar sedan längs gatan medan vi tittar, lyssnar, luktar och antecknar. Kvantitet föder kvalité. Skriv snabbt. Två timmar tar första vandringen som gatujournalist. Nästa dag blir anteckningarna en text på tretusen tecken. En timme får skrivandet ta och en halvtimme blir det för bearbetning.
När texterna är klara trycker vi ut dem så att alla får varsitt ex. Därefter blir det högläsning. Till en början är allt bra. Eleverna måste lära sig att se sina förtjänster och tycka om sig själva och uppskatta sina texter. Kritik är att välja de tre meningar vi tycker bäst om i varje text. Sedan ser vi vad vi valt och diskuterar varför. Jag tycker att det är roligt. Det gör eleverna också, tycker jag.
Kattas rum
Jag delar rum med Katta. Rummet fungerar inte som jag har föreställt mig att ett arbetsrum för en lärare ska fungera. Å andra sidan fungerar ingenting på skolan som jag har föreställt mig att det fungerar. Det är inte skolans fel. Det är min långa frånvaro från skolans värld som gör att jag känner mig bortkommen. Jag klagar inte. Tvärtom. Jag undrar hur jag har klarat mig så länge utan att ha varit en del av denna sprudlande verksamhet.
Under de trettio år som gått sedan jag lämnade lärarjobbet har jag varit journalist. För journalistiken gäller samma hållning som för romanförfattare. Det är mer spännande att skriva om det som gått snett än att skildra en vardag som fungerar väl. Även om jag av egen erfarenhet vet hur journalistiken fungerar så har jag köpt den mediala bilden av skolan som en krisbransch. Det som möter mig i medierna den dag denna text skrivs är berättelser om lärare som mobbar elever. Det som möter mig i skolan är lust och gemenskap och rivna barriärer mellan lärare och elever.
Jag minns min premiär som gymnasielärare. Mitt barnsliga utseende tvingade mig under många år som vuxen att visa leg på Systemet. Första gången jag som lärare gjorde entré i lärarrummet på ett gymnasium möttes jag av en lärare som förkunnade att elever inte hade tillträde. Min upplysning om att jag var lärare möttes med en suck. Läraren tyckte uppenbart att det var olämpligt att vara lärare och se ut som en elev.
Under de första dagarna undrar jag om det verkligen är Kattas rum. En morgon när jag kommer in sitter hon på en stol. Hennes väska ligger på en annan stol. Hennes ytterkläder breder ut sig på den tredje stolen. Jag ser mig omkring och upptäcker att det inte finns fler lediga stolar. Jag frågar Katta om vi kan göra en överenskommelse. Hon kan ha alla stolarna under första delen av terminen och jag kan ha alla stolarna under andra delen av terminen. Vi skrattar. Sedan frågar hon vilken stol jag önskar.
Att det dröjt innan jag har lagt märke till hur många stolar som finns i rummet beror på att jag aldrig har haft möjlighet att se hur rummet ser ut. En strid ström av elever som ska avhandla än det ena och än det andra har vällt in i rummet. Det är tydligt att eleverna inbillar sig att skolan är till för deras skull. Under min egen skoltid skulle en sådan tanke ha varit befängd.
Klockan 16.50 slutar min sista lektion. Jag går till Kattas rum. Alla stolar är lediga. Jag slår mig med och betraktar staden från ovan. Tystnaden breder ut sig i skolhuset. I mitt inre fortsätter samtalen och skratten att rumstera. Trött är jag inte. Tvärtom. Jag har fått massor av energi av att trötta ut mig. Jag tänker på Alain de Bottons ”Arbetets lust och leda” som jag håller på att läsa. Ledan kan komma när den får lust. Nu är tiden att sola sig i den lust som håller ledan borta. Jag skriver att jag sitter i Kattas rum och ser ut över hustaken i staden. Jag ser ner på Östra Storgatan. Jag tycker att skolan är bra. Det gör eleverna också, tycker jag.
Många skratt och en parameter
Eleverna uppför sig som om de tror att skolan finns för deras skull. De använder skolan som ett växthus för att utveckla sina egna personliga intressen, oavsett hur underliga dessa är. Att det är så blir jag varse om en dag när Tord samtalar med två elever om deras specialarbeten.
Anders ska förvandla ett longboard till ett konstverk. Det kräver planering och kunskaper i foto, materiallära och geometri. Jonas ska förvandla sig själv till ett konstverk. ”Hur jag blir starkare” är den tänkta rubriken på hans specialarbete. Jag lyssnar och ställer sedan den för mig relevanta frågan: ”och mer då?”
Det kommer inget mer. Jonas har tänkt begränsa sitt specialarbete till den egna kroppen. Jag säger:
– Du måste ha en parameter till, något att jämföra med. Hur kul är det att läsa om hur du blir starkare? Tord blir bara avundsjuk och så blir han sur och så får du I G. Hur kul är det med vikter på en skala från 17 till 100 kilo? Du kan ha en mental loggbok som du för parallellt med din fysiska loggbok. Då kan du se hur välbefinnande ökar i takt med styrkan. Då kan du notera om det blir lättare att fixa brudar när du tar 90 i bänkpress än när du tar 70.
Medan jag talar tar jag av mig tröjan och frågar hur kul det är att följa en lärare som klarar 300 armhävningar. Jag fortsätter att tala medan jag armhäver mig. När jag närmar mig trettio känner jag att pulsen närmar sig 300. Jag reser mig upp och säger att det fordras en mental parameter. Efteråt samtalar vi om mötet. Tord skrattar. En mental parameter var precis vad han sagt till Jonas tidigare.
Någon gång mellan armhävning femton och tjugo börjar jag tänka på Paulo Freire. I ”Pedagogik för förtryckta” skildras hur han lärde sluminvånarna i Rio att läsa. Principen är enkel. Utgå från människornas vardagsliv. Börja med ord som de använder ofta.
Jag praktiserade Freires pedagogik under det år jag var svensklärare för varvsarbetare i Landskrona. Trots att de hade bott och arbetat i Sverige i mer än ett decennium påstod de att de inte förstod någon svenska.
– Ni vet väl för fan vad en fitta är polackdjävlar, sade jag och skrattade.
De skrattade tillbaka. Sedan blev det ett års varvssvenska för polska varvsarbetare i Landskrona, med många svordomar och mycket skratt. Det skrattas mycket på skolan där jag är i dag. Hur roligt det är med en volymstyrka från skala 10 till 50 decibel vittnar skratten om. Skratt och lust är inlärandets motor, säger jag till mig själv, hela tiden.
Själv fick jag lära att man lärde bäst om man satt tyst i bänken och lyssnade när en lärare talade. Hur roligt är det på en skala från 1 till 4 tysta sekunder? Fniss håller kroppen frisk. Skratta först och skratta sist. Jag tycker att skratt är bra för inlärningen. Det gör eleverna också, tycker jag.
Andras upplevelser och mina
James Allens röst strömmar ut från ett fönster på Lilla Torg: ”When your lost in the deep and darkest place around - may my words walk you home safe and sound.” Jag lyssnar medan jag ser hur eleverna med sina anteckningsböcker och pennor sprider sig bland människorna på torget.
Sanne och Lotta står bredvid varandra. Inte börja snacka nu tjejer, tänker jag. Jag tittar mer och tänker tuffare: Fan ta er om ni börjar snacka. Just som jag fruktar att de ska göra det vänder sig Sanne om och går sakta bort. Jag följer efter medan Glasvegas sångare James Allen drar refrängen från Geraldine: ”I will turn your tide. Be your shepard and your guide.”
Låt mig vara er guide i ordens rike på jorden, tänker jag när Sanne stannar och antecknar. Det är tredje gången vi är ute på gatorna i Kristianstad och jobbar. Första gången antecknade eleverna Västra Storgatan. Andra gången antecknade de människor. Nu ska de uppleva staden som andra människor.
Innan vi lämnar skolan får eleverna välja roller. Vi talar om könets och ålderns betydelse för våra upplevelser. Kön och ålder är två val som de måste tänka på när de väljer en roll för att uppleva staden. Sedan får de komplettera med klass, familj, intressen, sinnesstämning och annat som kan vara väsentligt för den roll de väljer.
En utgångspunkt för övningen har jag hämtat hos den engelske psykiatrikern R. D. Laing. I sin bok ”Upplevelse och beteende” skriver han: ”Vi kan iaktta andra människors beteende, men inte deras upplevelse. Den andres beteende är en upplevelse för mig. Mitt beteende är en upplevelse för den andre.”
En annan utgångspunkt för övningen finns i Jan Anderssons och Mats Furbergs ”Språk och påverkan”: ”En ung man, som flanerar längs huvudgatan, ger säkert akt på de unga flickorna; en gubbe vid hans sida lägger kanske snarare märke till de nya gatuarbetena i barndomsstaden.”
”I will turn your tide. Be your shepard and your guide.” Geraldine snurrar i mitt huvud medan jag snurrar runt på Lilla Torg för att se var eleverna befinner sig. Jag tänker på höstens rubriker när James Allen var lost i Amerika när Glasvegas hade bokat en spelning i England. Tänk om en av mina elever skulle försvinna under en lektion på Lilla torg. Det kunde bli en rubrik i Kristianstadsbladet: Elev försvann under en lektion på C 4.
Våra upplevelser formas av vem vi är. När vi väntar barn befolkas världen av gravida kvinnor. När vi har fått barn fylls staden av föräldrar med barnvagnar. När våra barn börjar i skolan vimlar det av försteklassare. För mig befolkas Kristianstad nu av gymnasister.
Eleverna i min klass på C 4 går runt på Lilla Torg och fantiserar om hur torget och andra människor kan upplevas av en annan människa. Det är bra om ni väljer några personer som är lite äldre, säger jag. Det gör eleverna. Den äldsta roll någon av dem väljer att följa är 39 år. Eleverna tycker att människor som är ännu äldre är urgamla. Det gör jag också, tycker eleverna.
Man tycker om det man skriver när man skriver
Jag sitter och tittar när eleverna skriver. Vad de skriver vet jag inte, bara att det ska handla om något som hände i somras. En positiv händelse från i somras ska vara utgångspunkten. Sedan får de med fantasins hjälp utveckla de egna upplevelserna till självständiga berättelser.
Jag tänker inte ta reda på vad eleverna skriver. De ska veta att de kan skriva utan att visa andra vad de skriver. De skriver inte för andra. Man måste skriva för sig själv. Skriver man för att behaga andra kan man lika gärna sluta skriva. Att det man skriver kan behaga andra är något annat. Att drivkraften för skrivandet kan vara just det är också en annan sak. Under själva skrivandet skriver man för sig själv och man tycker om det man skriver när man skriver. Gör man det kan man skriva mycket. Det är nödvändigt. Ibland måste man skriva en sida för att fixa en rad. Kvantitet föder kvalité.
Den romantiska bilden av skrivandet handlar om inspiration, som om skrivaren plötsligt drabbas av en berusande skaparkraft. Att det inträffar kan alla som skriver mycket vittna om. De som sitter och väntar på att det ska inträffa kan fortsätta med det utan att kunna vittna om det. Den romantiska bilden av skrivandet uppfattar den skrivande hjärnan som en tryckkokare som nästan exploderar av inspiration.
Uppfattningen av hjärnans betydelse under skrivandet är våldsamt överdriven. Hjärnan är ett hinder som det gäller att koppla bort under skrivandet. Skriv med hela kroppen och hela sinnet. Tänk inte på vad du ska skriva. SKRIV! Ungefär så talar jag när eleverna vilar mellan skrivövningarna.
Eleverna lyssnar till musik när de skriver. Den dag de skriver om sommaren är atmosfären i rummet ovanligt behaglig. Glasvegas Geraldine har fortsatt att snurra i mitt sinne sedan vi hade skrivövningar på Lilla torg. When your lost, sjunger James Allen. Det är vad eleverna är, tänker jag, förlorade i sina egna världar, inneslutna i sig själva. Ju mer du lyssnar inåt, desto bättre kan du lyssna till der runt omkring dig. Ju mer du förmår lyssna till andra, desto bättre kan du samtala med ditt inre.
Lycka är att sänka sinnet i ordens värld. Varje dag på väg hem från skolan sitter jag i bussen och skriver ner mina upplevelser av skoldagen medan jag lyssnar till Philip Glass, Martha Wainwright, Madrugada och andra artister.
Jag tycker om att vara lärare för mina elever, skriver jag. Först skrev jag att jag tycker om mina elever, av rädsla för att det kan missuppfattas ändras meningen. Jag hade förväntat att några elever som skulle irritera mig våldsamt, men så har det inte blivit, inte än.
Vi sitter i ett rum på andra våningen i ett gult hus och skriver. Höstdagen är fylld av sol när eleverna skriver om sommaren. Medan de gör det tänker jag att vi tillsammans ska skapa ramarna om nästa skrivövning. Så blir det. Vi hjälps åt att välja huvudperson. Förslag, säger jag frågande. Med en grön tusch skriver jag ett dussin förslag på den vita tavlan. Sedan väljer vi bort, tills två förslag återstår. Valet som huvudrollsinnehavare står mellan skolans vaktmästare och en transvestit. Transvestiten vinner. Därefter bestämmer vi yrke och lite annat. Sedan skriver vi. Jag tycker att det är hur roligt som helst. Det tycker eleverna också, tycker jag.
Utvecklingsmöjligheter
Första gången jag såg eleven vi kan kalla Lotta tänkte jag: vad gör hon här? Det gick två gäspningar på varje andetag. Om hon satt eller låg i bänken kunde bli föremål för en akademisk diskussion. Andra gången var det likadant. Tredje gången var läraren jag vikarierar för på besök. När vi efteråt talade om eleverna var han särskilt glad för att Lotta hade blivit så mycket bättre. Nu sitter hon nästan upp, konstaterade han.
Många elever är så duktiga och självständiga att de i många sammanhang är självgående. Med Lotta däremot känns det som om jag måste vara hundra procent närvarande hundra procent av tiden. Annars, så känns det, sjunker Lotta från halvsittande till halvliggande.
Ibland sitter Lotta bredvid en elev vi kan kalla Gabriella. Hon går, precis som Lotta i tvåan, men jag är övertygade om att hon skulle klara sig alldeles utmärkt i trean. Det är ingen konst att vara lärare till Gabriella. Det kunde vem som helst med tillräckliga kunskaper i ämnet vara.
Nu somnar hon, tänkte jag ibland om Lotta under våra första lektioner tillsammans. Hade tron på mitt eget underhållningsvärde som lärare inte varit så högt hade Lottas gäspningar skickat mitt självförtroende direkt ner i källaren.
Det dröjer inte länge förrän jag lär mig att Lotta mellan alla halvsittande gäspningar lär sig en hel del. Standardreaktionen när jag ber henne att gå stå upp och framföra något är given: ”kan jag inte sitta här och göra det?” Min reaktion är lika given: ”Nä, det kan du inte.”
Lotta får det bättre om hon lär sig att stå och tala. Hon får det bättre om hon lär sig att läsa högt. Hon får det bättre om hon blir bättre. Om jag inte var övertygad om det kunde jag lika gärna sluta som lärare. Varje vecka reser sig hennes huvud allt högre över bordet. Efter en tid går det att fundera över om hon halvsitter eller sitter normalt.
Lotta har inte lärt sig att skriva prydligt. Jag gör allt för att hon inte ska lära sig det när hon skriver fritt. Jag gör allt för att hon ska fortsätta att älska skrivandet. Det gör hon långa stunder när hon sitter och skriver. Hon kommer säkert att få ett omtumlande liv. Om hon förmår att lära sig att älska skrivandet lika intensivt som jag kan hon lära sig att skriva mycket bättre böcker än vad jag har förmått. Skriv om ditt liv Lotta och du kan bli en svensk Kerouac, tänker jag och ser ut över klassrummet.
Det här kan bli hur bra som hel … hinner jag inte tänka, ty plötsligt tittar Lotta upp och förklarar att hon inte orkar skriva mer. Jag säger att det kan hon visst. Hon ser på mig och jag tror inte hon tänker något vänligt om mig, men det ger jag fan i. Jag ser mig omkring i rummet och får Lotta att göra detsamma. De andra eleverna skriver. Strax börjar Lotta göra det igen.
Det här kan bli hur bra som helst, tycker jag. Tycker inte Lotta det också. Tror det, hoppas det. Lotta du ska fanimej tycka att det här kan bli hur bra som helst, tycker jag.
En röd elev måste vara elev
Mentor är jag till tio elever. Redan vid min ankomst till skolan finns ett foto på dörren till Kattas och mitt rum. Bilder av eleverna finns i format så att de alla får plats på min panna där rynkorna avslöjar att bäst före datum sedan länge är passerad. Uppenbart är att jag inte fått jobbet för utseendets skull. Hur viktigt jobbet som mentor är finns det skilda uppfattningar om. En grundbult, säger en kollega. Jaja, säger en annan med ett tonfall som avslöjar att även denna uppfinning har sett sitt bästa före datum.
För att få reda på lite mer avtalar jag ett möte med Christina som är speciallärare. Tvivel på mentorskapets betydelse skingras snabbt. Först är det protokoll A, B och C, sedan finns formulär 1, 2 och 3 och sedan finns rutiner X, Y och Z. Jag lyssnar och antecknar och frågar och inser snart att jag inte befinner mig i en skola utan har hamnat på ett ämbetsverk. Jag minns en skildring av Strindberg i en liknande situation. Jag inser att mentorskapet är ett fulltidsjobb. Jag förstår att det kommer att bli nödvändigt att finna en vikarie som kan överta mitt vikariat som lärare nu när jag ska bli mentor.
En av mina uppgifter som mentor är att hålla ett öga … Ordvalet avslöjar mig. Det visar att jag ännu inte förstått mentorskapets betydelse. Mentors viktigaste uppgift är att, enligt gällande protokoll, formulär och rutiner, ha absolut kontroll på frånvaron. För att se hur det fungerar ser vi efter hur frånvaron ser ut för en elev vi kan kalla Adam Andersson. Några klick och hans schema med införd närvaro och frånvaro finns på skärmen. Vit markerar närvaro, ljusröd är anmäld frånvaro och signalröd är icke anmäld frånvaro. Det ljusröda kan, till skillnad från det signalröda, inte omedelbart bokföras som skolk.
Några få vita fläckar på Adams schemalagda skärmbild visar att han har varit på studiebesök i skolan några timmar varje vecka. Christinas slutsats av allt det röda är given: ännu en konferens måste hållas. Min slutsats är lika given: Adam vill inte gå i skolan. Christina konstaterar att så kan det vara, men det är skolans uppgift är att till varje pris förhindra att en elev lämnar skolan. Det är uppenbart att samhället är havande med en skolplikt som håller på att förlängas från nio till tolv år. Lika uppenbart är att det sker för att vi har skapat ett samhälle där vi inte vet vad vi ska göra av unga människor. I brist på alternativ ska skolan ha ansvar för förvaringen.
Tre år tar det att utbilda sig till frisör. Tre år tar det att bli servitör. Tre år tar det att bli fönsterputsare. Tre år tar gymnasiet. När du väl har kommit in så släpps du ut först efter tre år. Enligt speciallärare Christina är gymnasiets främsta uppgift att se till att sådana som Adam Adamsson hålls väl inlåsta i skolsystemet. Frivillighet i hennes värld är förvisad till en annan planet. Hon tycker det är bra. Det gör inte jag.
Kommunen sätter betyg på lärare
Vi sätter betyg på eleverna. Kontroll för att det blir rättvisa betyg saknas. För en skolas överlevnad är det viktigt att sätta höga betyg. Många elever vill gärna gå på en skola med höga betyg. Särskilt viktigt är det för privata skolor. Bra betyg ökar tillgången på elever. Är efterfrågan för låg läggs verksamheten ner. Det är, särskilt för en privatskola, en katastrof. Utan verksamhet blir det ingen profit och inga jobb. Därför är det både i skolans och anställda lärares intressen att sätta höga betyg.
Det är gott om lärare i Sverige. En förklaring är att det är ont om andra jobb. Hade det varit gott om andra jobb hade det varit ont om lärare. Så är det i Danmark. Därför vimlar det av obehöriga lärare på danska skolor. Den allmänna uppfattningen om lärarjobb i Danmark är att det är tungt och dåligt betalt. Därför söker sig unga människor till andra jobb. I Danmark är det gott om andra jobb.
Kommunen sätter betyg på sina lärare. Någon kontroll på att kommunen sätter rättvisa betyg finns inte. För en kommuns överlevnad är det inte viktigt att sätta höga betyg. Kommunerna överlever ändå. Så länge det är ont om jobb där arbetsgivarna sätter höga betyg på sina anställda kan kommunen sätta vilka betyg som helst på mig.
Kommunen har satt IG på alla lärare. Det är inte bra för självkänslan att bli så lågt värderad. Som tur är jag den slags person som med åren samlat på mig rimligt mycket självkänsla. Jag ska inte rabbla CV. Det kan uppfattas som skryt och i sanningens namn säger CV inte nödvändigtvis något om kvalitén på mitt arbete. Kort kan nämnas att mitt CV rymmer fem års utbildning på universitet. Mina böcker är översatta till tre andra språk. Yrkeserfarenhet har jag från många andra länder.
Kommunens sätter betyg i kronor. 135 kronor i timmen är kommunens betyg på min insats. Snickaren som förvandlar vind till bostad i vårt hus tar 270 kronor i timmen, elektrikern tar 360 kronor i timmen och plåtslagaren så mycket att det känns som ett hån mot min timpeng.
En slutsats av rådande brist på rimlig ordning för betalning för utfört arbete är att det inte lönar sig att studera, åtminstone inte till lärare, åtminstone inte i Sverige. Det är bättre betalt att vara bartender på Guldbergsgade i Köpenhamn än att vara gymnasielärare i Kristianstad. Min dotter är 24 år. Hon studerar film och medievetenskap på Köpenhamns universitet. En natt i veckan jobbar hon som bartender på rockklubben Rust i Köpenhamn. Hon har 175 kronor i timmen + dricks.
Skulle jag tänka på att jag tjänar 135 kronor i timmen när jag står i skolan eller är ute på gator och torg i Kristianstad och undervisar skulle jag gå hem direkt. Som tur är för eleverna gör jag inte det. Jag skulle aldrig förlåta mig själv om jag inte gjorde mitt bästa. Eleverna ska inte lida för att jag har accepterat en lön som är ett hån mot den utbildning, den erfarenhet och det arbete jag utför. Det sägs ibland att folket får de politiker det förtjänar. Om kommunerna kan man säga att de får mycket bättre lärare än vad de förtjänar. Det tycker eleverna också, tror jag.