Vilse
Under de decennier jag har arbetat som reporter i andra länder har många av mina bästa upplevelser ägt rum när jag har haft modet komma vilse. Barndomsupplevelser är den givna referensen i strävan efter ett fritt skrivande. Senare i livet, sade föräldrarna, kunde vi inte bara driva omkring. Med sådana förmaningar förstod vi att det ännu inte hade blivit sent i livet. Vi fick alltså lov att driva omkring. Barn på landet fick lov att göra det. De vuxna lämnade oss i fred. Vi strövade fritt. Vilse gick vi ofta, men vi lärde oss att det inte var så farligt. Vi lärde oss frihet. Vi upptäckte världen. Vi måste väl ha förstått att vi en gång skulle bli vuxna, men vi tänkte aldrig på det.
I dag ska barn hållas under uppsyn. De ska leka på därtill avsedda platser. Utforskandet av det okända är förbjudet. Barn uppfostras att uppfatta det främmande som farligt. I en nationalpark i södra Kalifornien samtalade jag en gång med en pojke som väl kunde vara fem år, lika gammal som min yngste son var då. Det var ett givande samtal, men det varade inte särskilt länge. Plötsligt skrek en mansröst vredgat till sin son att han inte fick tala med främlingar. Pojken blev ledsen och började gråta. Fadern blev vansinnig och sade att han skulle polisanmäla mig. Jag undrade om det var för samtal med minderårig.
Hur ska barn växa till självständiga och frihetsälskande vuxna om vi uppfostrar dem med rädsla för det okända? Hur ska barn finna sina egna vägar genom livet om vi bara tillåter dem att färdas på de vägar vi anvisar? Hur ska vi lära oss att skriva fritt om vi inte törs gå vilse?