Flakfortet
För nöjet av att simma i en kanal mitt i havet seglar vi till Flakfortet. Det plaskar runt fören när båten klyver havet. Det blå landskapet glittrar av solreflexer. Ofattbart länge har solen denna sommar följt våra färder på nordliga vattenvägar. Hettan envisas. Skrivandet får finna egna vägar i en anteckningsbok utan tyglar. Livet fylls med händelselösa dagar i hustruns, barnens och vänners sällskap. Landskapet vilar sig eller dör i värmen.
Flakfortet är en konstgjord ö. Den byggdes i början av 1900-talet för att försvara Köpenhamn. Havet är inte så djupt här, fem meter bara. Man skyfflade sand och sänkte kistor med armerad betong fyllda med sand och cement och skapade en ö som till största delen täcks av ett fort. Den danska militären övergav ön 1969. Utelämnat åt höststormarna fick Flakfortet finna sig i att havet började återta vad det en gång givit. Granitblock från fortet rutschade ner i kanalen. Vågbrytaren på den norra sidan bröts sönder. Sanden på sluttningarna gav sig av. Efter några år återvände människorna och reparerade vågbrytaren och restaurerade fortet.
Vi går uppför backen till fyren vid öns högsta punkt. Syrenbuskarna står tätt kring stigen. Landskapet är hisnande. I söder syns Saltholm som en lång sandremsa med små gröna kullar. Det är som att sitta högst upp på en flotte som man, om det behagar, kan kapa förtöjningarna på och segla vidare ut i världen. Lusten att göra det infinner sig inte. Varför segla bort när hela världen seglar förbi? Varför lämna Öresunds eviga sommar? Livet är det som händer när man inte är upptagen av en massa andra planer, skriver jag och ändrar lite på en strof hos Lennon.
Det tar inte särskilt lång tid att gå runt ön. Över bron på öns östra sida kan man gå på vågbrytaren bort till hamninloppet. Det går att hoppa från bron. Vi gör det. Vattnet är alldeles klart och stilla, inte en dyning kommer förbi vågbrytaren. Vi simmar i en kanal runt en ö mitt i Öresund. “Sista badet” säger vi till varandra för femtonde gången, och ler, ty vi tror inte längre på det vi säger. Vi har slutat intressera oss för meteorologerna. Vi tänker inte på hur vädret ska bli i morgon. Vi vet. De billiga resorna till Medelhavet skrattar vi åt. Sommaren finns här hemma. I dag. I morgon. I evighet. Amen.
Vi anstränger oss för att göra ingenting. Vi sitter och tittar och minns att det är så Lennon gör i “Watching the wheels”: “I`m just sitting here doing time. I`m just sitting here watching the wheels go round and I realy love to watch them roll. No longer on the merry-go-round. I just had to let it go.”
Det är svårt att göra ingenting och emellanåt går vi ner i havet och simmar oss trötta. Båtarna seglar stillsamt förbi. I fjärran svävar bron som en hägring. Jag ser rakt in i sommaren, mer sommar än så här kan det inte bli. Jag finns mitt i det som är. Mitt i en blåhet som aldrig tar slut. Mitt i Öresund.
“Någonstans handlar det om att söka en hemkänsla. Om jag finner stunderna av lycka här hemma kan jag vara hemma överallt”, skriver jag i min anteckningsbok. “Lycka”, skriver Beckett i sin anteckningsbok, “är att närma sig så mycket som möjligt.”