Chicago
Järnvägens utveckling var motorn i den amerikanska ekonomin och alla tåg gick till Chicago. Konkurrensen mellan bolagen var extremt hård, extremt förvirrande och extremt farlig. Under 1800-talet hade varje stad inte bara sin egen tid, de olika järnvägsbolagen hade skilda tider i samma stad. Särskilda tidszoner infördes i USA först under första världskriget.
I den förvirrade tågtidernas värld var Chicago den stora metropolen. Till ständigt lägre priser gick alla tåg till dit. Säkerheten var liten. Under 1800-talets två sista år förolyckades 21 847 människor i tågolyckor i USA.
Chicagos förvandling från ett obetydligt samhälle vid Michigansjöns strand till en av världens största städer var rekordsnabb. År 1833 bodde här 350 personer.
Femton år senare hade invånarantalet vuxit till 20 000. År 1871 blev det tvärstopp när stora delar av staden brann ner, men elden hade knappt slocknat innan återuppbyggnaden började. Det gick i en rasande fart. Då fick Chicago ett av sina många smeknamn. The Second City, inte andra efter New York som många tror. The First City var det som fanns innan branden.
Under 1800-talets sista decennier var Chicago den snabbast växande staden i världen. Vid seklets slut hade den närmare två miljoner invånare. Ambitionerna var stora, inte bara många och höga, utan också vackra och ändamålsenliga byggnader skulle skapas. Ändamålet var lönsamhet.
Lönsamma affärer var Chicagos ledstjärna, till nästan vilket pris som helst. Priset under stadens korta historia har varit högt. Listan på det som gått snett är lång: slum, miljöförstöring, förföljelse av fackföreningsledare, korruption, gangstervåld, livsfarliga arbetsplatser och diskriminering av svarta och en lång rad etniska grupper.
En strid ström av immigranter anlände i en takt som världen aldrig skådat. Först kom irländarna, sedan tyskarna, skandinaverna, ryssarna, italienarna, polackerna och fattiga människor från en lång rad andra länder. Vid sekelskiftet var Chicago den stad efter Stockholm där det bodde flest svenskar. Det var också Polens näst största, Ukrainas största och Tysklands sjätte största stad. Mer än två tredjedelar av stadens invånare var invandrare.
Inte bara fattiga invandrare anlände. Inför världsutställningen år 1893 vallfärdade den tidens främsta arkitekter och stadsplanerare till staden. Chicagoskolan blev ett begrepp inom arkitekturen. Fredric Law Olmsted, världens kanske främste landskapsarkitekt, mest berömd för Central Park i New York, skapade ett sammanhängande parksystem längs Lake Michigan. Det är både bevarat och utvecklat och har gjort Chicago till världens grönaste storstad.
Det var ingen tillfällighet att världens första skyskrapa byggdes i centrala Chicago. Spekulation hade drivit upp markpriserna till astronomiska nivåer. Det gällde alltså att utnyttja marken intensivt. Stål och elektricitet gjorde det möjligt. Stålkonstruktioner fick byggnaderna att skjuta i höjden och elektriciteten var förutsättningen för hissar. År 1883 byggdes en tiovåningar hög kontorsbyggnad. Nio år senare var en 21 våningar hög byggnad klar.
Det byggdes i en fart som världen dittills aldrig upplevt, inte bara nya byggnader, utan nya slags byggnader. Amerikanska byggnader, befriade från de europeiska arkitekturepokernas dekorationer, en ny slags storstad, med amerikanska ideal om frihet och demokrati som ledstjärnor. Arkitekterna hade litterära förebilder. Walt Whitman hade skapat en ny amerikansk poesi. En arkitekt skulle vara ”en poet som inte använder ord utan byggnadsmaterial som sitt medium för att uttrycka sig.”
Inte bara byggnader sköt i höjden. Också cityjärnvägen The Loop svävar högt över marken. Den går på en pelarbana i centrum mellan sjön och Chicago River. Den byggdes år och fungerar än på ett utmärkt sätt, inte minst för plånboken. Tjugo dollar kostar en veckas resande med stadens tåg och bussar, inklusive transporten från flygplatsen. En enkel resa från Arlanda till Stockholm kostar trettio dollar (200 kronor).
Historien försvinner snabbt, klagar äldre chicagobor. I böcker med gamla fotografier syns allt som är borta. När jag vandrar runt i The Loop, stadens centrum är namngivet efter järnvägen, ser jag att mycket finns kvar. Här står de en gång höga skyskraporna på elva, sjutton och nitton våningar som kortväxta historiska klenoder mellan de moderna byggnaderna.
Chicago blev centrum för handeln med spannmål, trävaror, kött och en lång rad andra varor. Stenhård konkurrens medförde låga priser. För att få prislogistik var det nödvändigt att upprätta kontrakt om framtida leveranser. System för värdering av framtida råvaror gällande pris och kvalité infördes. Så värderas till exempel äpplen efter fjorton olika kriterier. Liknande system för en lång rad andra varor infördes. Så växte aktiebörsen fram. Den är fortfarande USA:s största.
Skyskraporna byggs i mitten. På tågen till och från besök i förstäderna ser jag hur det byggs mindre hus, överallt. Här byggs som om kriget i Irak, budgetunderskott och den katastrofala handelsbalansen inte existerar. I centrum byggs för de rika. Det är lätt att kritisera sociala orättvisor, miljöförstöring och den demokratiska nedrustningen. Samtidigt njuter jag av en arkitektur som är rikare och mer varierad än jag upplevt någon annanstans.
Skyskrapan jag bor i rymmer Hotel Sofitel. Från rummet på tjugofjärde våningen ser jag lyftkranar och byggnadsarbetare några våningar längre ned i ett hus tvärsöver gatan. Några kvarter bort ligger John Hancock Center. Utsikten från restaurangen på 96 våningen är mer imponerande än den från Sears Tower, som med sina 420 meter under tjugo år var världens högsta byggnad.
Mellan skyskrapsbestigningar och stadsvandringar kopplar jag av med en båttur på Chicago River som arrangeras av Chicago Architecture Foundation. Det är en underbar resa genom arkitekturhistorien. På en tomt där floden möter sjön, berättar arkitekten som guidar, om framtiden i form av en sjuhundrameter hög skyskrapa.
Chicago har visat en enastående förmåga till förnyelse. Med undantag av de texanska storstäderna har jag under de senaste tio åren besökt samtliga amerikanska storstäder. I konkurrens med San Francisco och New York är Chicago den mest välfungerande och attraktiva storstaden i USA.
Framgångsreceptet är optimism, en långsiktig planering och en barnslig tro på tillväxten som universalmedel. Vad kommer att sälja framtidens Chicago? I dag räcker det inte med varor. En stad måste vara attraktiv för människor, både de som arbetar där och de som kommer på besök.