Gränsen
Till Kalifornien kom män från hela världen vid 1800-talets mitt för att gräva guld. Några fann det och blev rika. De flesta fick nöja sig med hårt arbete. Inte många kom från söder. Under 1800-talets senare hälft emigrerade endast 13.000 personer från Mexiko till USA. Under 1900-talets tre första decennier steg siffran till 728.000. Samtidigt ägde en ökad invandring från södra Europa rum. För att få bättre kontroll av gränsen inrättades år 1924 Border Patrol (gränspolisen). Den fick inte mycket att göra under 30-talet när depression och massarbetslöshet härjade.
Efter andra världskriget ökade åter invandringen från Mexiko. En kompromiss mellan de som ivrade för hård kontroll och den lantbruksindustri som ville ha billig arbetskraft blev en lag som tillät säsongarbetskraft. Arbetarna transporterades direkt till fälten och skickades hem efter utfört. Ordningen innebar att gästarbetarna i stort sett var osynliga för den amerikanska allmänheten. Med ökat välstånd i USA och ökad fattigdomen i Mexiko kom fler invandrare. Många sökte sig till städerna. I Los Angeles blev deras närvaro påtaglig. Kraven på skärpt gränsbevakningen växte under 80-talet när den mexikanska valutan kollapsade och invandringen ökade kraftigt.
Gränsen mellan USA och Mexiko är 3500 kilometer. Den sträcker sig från Mexikanska bukten i öster till Stilla havet i väster. Det är inte bara en gräns mellan två länder utan mellan två världar, en fattig och en rik. Medierna förmedlar bilder av att det rika landet försöker stänga gränsen. Det är inte sant. Sanningen är att det rika landet vill att människor från det fattiga landet skall passera gränsen. USA behöver varor och människor från Mexiko. Den ekonomiska union som slutits mellan USA, Kanada och Mexiko innebär att varor lättare skall fraktas mellan länderna.
Den fria handeln gäller bara för varor.
När kontrollen vid gränsen mellan Tijuana och San Diego skärptes tvingades de illegala immigranterna ändra taktik. Under en period rusade många över gränsen samtidigt. Kraven på kontroll växte till orkanstyrka när övervakningskamerorna filmade hundratals immigranter orsakade trafikkaos när de sprang över motorvägar. Under titeln ”Border Under Siege” visades Border Patrols upptagningar på TV. Syftet var uppenbart. Den allmänna opinionen skulle väckas. Filmens speaker var tydlig: ”They keep coming. Two million illegal immigrant in California. The federal government won´t stop them at the border, yet requires us to pay billions to take care of them.”
Border Patrol utnyttjade de hysteriska stämningar man skapat för att få ökade anslag. För att visa beslutsamhet kallade Kaliforniens guvernör Pete Wilson in California´s National Guard. Politikerna tävlade om vem som var mest beslutsam när det gällde att stoppa invasionen. Anslagen ökade. I San Diego byggde man en mur vid gränsen, anställde fler gränspoliser, satte in fler övervakningskameror och installerade sofistikerad radarutrustning.
Den skärpta övervakningen vid San Diego tvingade invandrarna att söka andra vägar. I El Paso, Texas blev det repris på det som hänt i Kalifornien. Reaktionen blev densamma: mur, sofistikerad utrustning och fler gränspoliser.
Mellan El Paso och Juárez har gränsfloden som i USA kallas Rio Grande och i Mexiko Rio Bravo förvandlats till en kanal. Den stora bron över den lilla kanalen med brunfärgat vatten går i en hög båge mellan städerna. 30 cent kostar det att gå över. Många tar bilen. Under helgerna är trafiken lika intensiv som mellan Helsingborg och Helsingör under industrisemestern. Varje dag passerar hundratusentals bilar mellan USA och Mexiko. Trafiken flyter. Lagen om fri införsel av varor fungerar väl, även för olagliga varor. Narkotikaexporten till USA är avgörande för den mexikanska ekonomin. Låga uppskattningar av förtjänsten beräknas till 15 miljarder dollar årligen. Om den inkomsten skulle försvinna skulle tillväxten i Mexiko på fyra procent förvandlas till en tillbakagång med en procent. Oftare uppskattas förtjänsten på knarkhandeln till 30 miljarder dollar. Om den skulle försvinna skulle Mexiko kollapsa. Det vet regeringarna i USA och Mexiko. Därför får kriget mot narkotikan aldrig bli framgångsrikt. Korruptionen är den avgörande orsaken till att narkotikahandeln fungerar så väl. Den genomsyrar det mexikanska samhället på alla nivåer.
När det blev svårare att ta sig över gränsen i San Diego och i El Paso sökte sig invandrarna till mindre städer. I Nogales förändrades situationen drastiskt i början av 90-talet när man hade ”tätat” gränserna i de stora städerna. På kort tid strömmade tusentals personer dagligen över gränsen i området. Antalet gränspoliser tredubblades. Övervakningskameror, sensorer och strålkastare installerades och en fyra meter hög mur av stål byggdes mitt i staden. Tidigare hade det funnits ett stängsel med massor av hål. Invånarna hade gått över gränsen för att handla och hälsa på vänner. Polismännen kände personligen många av gränsgångarna och atmosfären var avspänd och vänlig. Gränshandeln, som hade varit motor i den lokala ekonomin, kollapsade när muren uppfördes. ”Berlinmuren föll och Nogalesmuren restes”, sade en affärsman bittert.
När jag följer muren från centrum dröjer det inte länge innan jag är ensam på vägen. På krönen på den kuperade grusvägen sitter gränspoliserna i sina bilar. De följer varje steg jag tar. Efter en stund stannar en polisman mig och frågar vad jag gör. Han varnar mig för illegala invandrare.
När det blev svårare att ta sig över gränsen i städerna sökte sig de fattiga invandrarna länge ut på landet. De kommer gående, med vattenflaskor och drömmar om arbete som enda packning. Så länge fattigdom och arbetslöshet råder i Mexiko kommer människor att ta sig över gränsen. Med den ökade militariseringen har ett växande antal invandrare sökt sig till ödsliga trakter. Det är en medveten politik. När den mediala uppmärksamheten minskar sprids uppfattningen att myndigheterna har kontroll över gränsen. Det har man inte.
Några få fall av det som sker i de stora öknarna längs gränsen uppmärksammas. Ett fall inträffade i slutet av maj 1997 när fyra marinkårssoldater dödade en artonårig man som vattnade sina getter en eftermiddag efter skolans slut. Att han sköts i ryggen och inte var skyldig till något brott var inte avgörande för den uppmärksamhet mordet väckte. Avgörande var att han var amerikansk medborgare. Hade Esequiel Hernandez varit en illegal mexikansk immigrant hade han hade bara blivit ett anonymt namn i statistiken över dödsfall vid gränsen.
En tidig morgon i Douglas, Arizona möter jag Frank Jefferson. Han har arbetat som gränspolis i sju år. Vi kör på en grusväg öster om staden. Efter en halvtimme parkerar vi på ett backkrön. Resten är väntan, samtal och spaning. Det värsta med arbetet är döden. Alla gränspoliser möter den. Hundratals människor dör varje år när de försöker ta sig över gränsen. De drunknar, fryser ihjäl, blir påkörda av bilar, mördas och blir bitna av ormar, men de flesta dör av för mycket sol och för lite vatten. Hettan under sommaren kan vara olidlig med temperaturer över fyrtio grader i ett landskap där det är svårt att finna skugga. Många går vilse och blir överlyckliga när de upptäcks av den gränspolis som de vid vandringens början hade hoppats att undvika.
Det värsta är att hitta mödrar som dött tillsammans med sina barn. Frank har inte gjort det, men han har kolleger som har berättat hur det är. En som han arbetat tillsammans med fann en ung moder som dött med sitt spädbarn vid bröstet. In i det sista hade hon försökt amma sitt barn. Sådana upplevelser gör att vissa poliser slutar. Vännen jobbar än, men han är märkt av händelsen.
Frank tycker det är skönt med sällskap. Det ger lite omväxling till det enformiga arbetet. Vindrutan är nere så att vi kan lyssna till öknen. Annars är det ögonen som gäller. Jag får titta i kikaren. Man ser långt. Landskapet är stort. Inte ett träd så långt man kan se, bara buskar och midjehögt gräs i en lätt kuperad öken. Det är svårt att ta sig fram utan att bli sedd. De flesta vandrar på natten. Frank känner landskapet väl och vet vilka stigar immigranterna brukar ta. Efter några timmar upptäcker han några vid horisonten. Han säger var de kommer och överlämnar kikaren. Längst bort vid horisonten skymtar jag några som rör sig.
Frank meddelar sina kolleger att en grupp är på väg. När de fått beskedet kör vi ned från backkrönet. Snart kommer två andra bilar. Sedan är det bara att vänta. En polisman ligger på marken i skydd av en buske och rapporter om hur gruppen närmar sig. Den följer den stig polismännen förväntar sig. Jag blir ombedd att hålla mig i bakgrunden och att inte ta några närbilder, varken polismän eller immigranter skall kunna identifieras.
”Hola, Amigos! Estan Arrestados.” ”Hallo vänner! Det här är en arrestering.” Frank Jeffersons röst skär genom tystnaden. Immigranterna stannar. De ser villrådiga och förskräckta ut. De blir tillsagde att långsamt gå på en rad ut mot grusvägen. Strax intill står bilarna parkerade. Tio män, en kvinna och hennes son, som ser ut att vara omkring tio år blir ombedda att sätta sig på marken. Allt går lugnt och vänligt till. ”Ingen knark, det är alltid lugnare då”, säger Frank. En efter en tar de gripna plats i en gallerförsedd bil. ”Så här är det de flesta dagar”, säger Frank i bilen tillbaka till Douglas. ”Samma landskap, samma slags immigranter, samma slags poliser. I dag, i går och i morgon”, säger jag. ”Ja”, svarar Frank.
Efter en bit mat i Douglas fortsätter jag i min hyrbil på samma grusväg där jag tidigare varit. Under eftermiddagen möter jag John Ford på John Slaughter Ranch. Han är ung, några och tjugo, lång och slank. Han utstrålar samma bitterhet och sorg som jag har mött hos äldre cowboys. De tycker inte om det som är. De minns hur det var, även om de själva inte har var med. John drömmer om en cowboyvärld som var försvunnen innan han föddes.
Tiotals illegala invandrare passerar dagligen gränsen vid ranchen. Knarksmugglarna klipper hål i stängslet. Det tvingar John till dagliga reparationer. På många platser längs gränsen i Arizona har hålen i stängslen namn: Newfields, Rockpoint, Serapo, Salt Well. På ranchen här hålen inga namn. Vi går längs stängslet som John dagligen tvingas reparera. Han är en vänlig ung man som förstår de fattiga invandrarnas längtan efter arbete, men han förstår inte varför de måste klippa hål i stängslet. ”Titta”, säger han, och visar hur lätt det är att krypa under. De flesta han möter ber bara om vatten, men några gånger har han blivit överfallen. En gång kom en knarksmugglare emot honom med en stor kniv. John hann precis ta fram sin pistol. Då blev mannen förskräckt och vände om.
På en tidningsredaktion i Tombstone, Arizona träffar jag Chris Simcox. Han är president för ”Minutemen Civil Defense Group” och redaktör för Tombstone Tumbleweeds. Organisationen bildade han i september 2002. Det är ingen tillfällighet att han bor i Tombstone. Han hade besökt staden ofta innan han flyttade hit. Han älskar platsens vilda västern atmosfär, men är upprörd av den laglöshet som råder nära gränsen. Han ser hur illegala invandrare går över gränsen närmast som det behagar.
Han tycker det är myndigheternas uppgift att kontrollera gränsen, men han tänker inte sitta still och vänta på att de ansvariga tar sitt ansvar. Det är därför han har bildat ”Minutemen Civil Defense Group.” Organisationens främsta uppgift är att hjälpa Border Patrol att stoppa den illegala invandringen. Därför patrullerar organisationens män gränsen, beväpnade för att kunna försvara sig om de blir angripna av immigranter.
Chris Simcox säger att organisationen har 20.000 medlemmar och att den växer hastigt. På väggarna i kontoret finns fotografier från Chris Simcox möten med framstående politiker. Bland annat har han träffat John Kerry. ”De vet att vi talar för många och att vi betyder röster. Därför är de angelägna om att träffa oss. Vi växer snabbt. Vår patrullering växer för varje dag. Vi är noga med att inte utföra gränspolisens arbete. Vi uppfattar oss själva som ett nödvändigt komplement till Border Patrol. När vi upptäcker illegala invandrare kontakter vi omedelbart polisen som kan gripa dem.”
Chris Simcox talar om narkotikatrafiken och om de slavliknande förhållanden under vilka de illegala invandrarna arbetar. Han talar om problemen med oseriösa arbetsgivare och han är upprörd över den utbredda prostitutionen och handeln med barn. Och han talar om hur viktigt det är att ta hand om de invandrare som har tillstånd att vistas i landet.
Inte ens de krigiska aztekerna lyckades kontrollera gränslandet. När de europeiska invandrarna krossade den ena indianstammen efter den andra på väg västerut var gränslandet mellan Mexiko och USA länge apachernas land. Få brydde sig och få passerade längs den glest befolkade gränsen. Hur ödsligt och vidsträckt landskapet är upptäcker jag under bilresan från Douglas tillbaka till El Paso. Jag kör väg 80 norrut och viker sedan av mot öster på väg 9 mot Columbus. Det är ett landskap som överlämnats åt sig självt. Människorna finns någon annanstans. Här är bara hetta, vindsvept gräs och himmel. Morgnarna försvinner hastigt och sedan är allt liv utelämnat åt solen.
På vägen till El Paso passerar jag en av gränspolisens stationer där det kontrolleras att inga obehöriga lämnar staden. Man kan inte resa fritt i sydvästra USA. Överallt finns poliser som kontrollerar att folk har rätt färdhandlingar. Det är svårt att passera utan dokument. Giltiga utfördas av myndigheterna. Ogiltiga kan köpas överallt i Mexiko. I takt med att övervakningen skärpts har dokumentförfalskarnas affärer blomstrat.
Den ökade kontrollen håller på att förvandla USA till ett övervakningssamhälle. Vita människor behandlas vanligen väl, men långt i från alltid. Mer än en gång har jag av en brysk polisröst blivit tillsagd att lägga händerna på biltaket och svara på frågor som polismännen inte har rätt att ställa. Det är sällan rätt tillfälle för en främmande journalist att tala om för amerikanska polismän vilka bestämmelser som gäller. När jag ser hur de fattiga behandlas känns det inte så viktigt. Under president Bushs ämbetsperiod har kriget mot fattigdomen förvandlats till ett krig mot de fattiga.
Alla deltar inte i kriget. Annunciation House är en privat hjälporganisation som erbjuder mat och husrum till mexikanska immigranter under deras första tid i USA. Jag sitter i väl insuttna fåtöljer i huset på San Antonio Avenue i El Paso och talar om framtiden med några unga män. Samtalen om det förflutna handlar om fattigdom. Nuet är inte så mycket att orda om. Det skall helst vara en parentes på vägen mot en ljusare framtid. Framtiden handlar om arbete och pengar. Få i huset är över fyrtio. De flesta är under trettio. Det bör man vara för att ha en chans att klara sig. Gränslandet är inget för äldre människor.
Det har varit ont om jobb de senaste veckorna och längtan efter arbete är intensiv. Jobben i El Paso är få och dåligt betalda. Många av männen har sina familjer i Mexiko. De behöver pengar. Det är därför de har kommit till USA, för att arbeta så att de kan skicka hem pengar. De har visum som ger dem tillåtelse att söka arbete i El Paso. 72 timmars uppehållstillstånd står det på dokumenten, som inte är datumstämplade och därför kan vara hur länge som helst, men de räcker inte särskilt många kilometrar.
En kväll kommer en man till Annunciation House och berättar att det finns jobb i Albuquerque i New Mexico. Gränspolisen har stängt för kvällen, säger mannen. Några tvivlar på hans uppgifter, men mannen är säker. Han har talat med folk som just har rest förbi kontrollstationen och den var inte bemannad. Männen beslutar sig för att resa.
Nästa morgon är jag åter i huset på San Antonio Avenue och får veta hur det gått. Ingen av männen kom till Albuquerque. Alla har tillbringat natten i häktet. Nästa dag förpassas männen till Mexiko. Så är det varje dag. Hundratals män som har fastnat i gränspolisens kontroller skickas åter till Mexiko. Halv fyra på eftermiddagen returneras de många männen och de få kvinnorna. Polisen transporterar dem till bron. Jag står och tittar när de återvänder till Mexiko. Sakta går de över bron till fattigdomen och arbetslösheten på andra sidan. Många av dem kommer snart att återvända.
De häktningsförhandlingarna jag en dag följer i den federala domstolen i El Paso kan bäst beskrivas som en lång utdragen förnedringsprocess. De trettiofem fångarna förs in i rättssalen med hand- och fotbojor med länkar till ett metallbälte runt midjan. Alla är klädda i gråblå fängelsekläder. De två kvinnorna ser ut som om de just har fyllt tjugo, männen är lite äldre, men endast två verkar vara över fyrtio. Fyra män och en kvinna är misstänkta för narkotikasmuggling. De andra har anhållits för att de inte har tillstånd att vistas i USA.
Under pauser i förhandlingarna talar jag med jurister och poliser. De blir förvånade över min reaktion. De tror att fångar behandlas lika illa i andra länder. Kunskapen om vad som sker utanför USA är nästan obefintlig. Nittio procent av medborgarna i landet saknar pass och de som har sett andra länder har ofta gjort det när de varit stationerade på amerikanska militärbaser i andra länder. När jag säger att den förnedrande behandling som fångarna utsätts för skulle vara otänkbar i de flesta europeiska länder tittar de på mig som om jag ljuger. Sanningen om rättsövergreppen och militariseringen i USA är så obehaglig att många amerikaner väljer att tro att det är något som är normalt i civiliserade länder.
Invandringen beskrivs ofta som en slags naturkatastrof eller krig. Ibland är invandrarna en väldig flodvåg som drabbar USA och ibland fientliga inkräktare som hotar den nationella säkerheten. Skulle det vara önskvärt för USA att stoppa den illegala invandringen? Nej. De fattiga mexikaner som söker sig till USA skapar många problem, men de levererar fler lösningar. Utan oförsäkrad och billig arbetskraft från Mexiko skulle viktiga sektorer i det amerikanska samhället inte fungera. En betydande del av lantbruket skulle gå i stå. De illegala invandrarnas låga löner fungerar som en effektiv lönepress på den legala arbetsmarknaden. Det är en förklaring till varför tiotals miljoner amerikaner arbetar för låga löner.
Växande välstånd i USA och ökad fattigdom i Mexiko under 1980-talet medförde an dramatisk ökning av invandringen. Kraven på ökad kontroll av gränsen växte sig allt starkare. För att stoppa importen av oönskade varor och människor fick Border Patrol fler resurser. Organisations tillväxt under de senaste fyrtio åren har varit enorm. Antalet anställda har ökat från 1500 till över 10.000. Border Patrol är i dag USA:s största civila polisstyrka. Budgeten är på över en miljard dollar.
Har man lyckats? Nej. Border Patrol har varken lyckats stoppa knarksmugglingen eller den illegala invandringen. Det har inte varit meningen. Militariseringen av gränsen är myndigheternas försök att visa att man har läget under kontroll. Det har man inte. Vad man har är en mur och en järnridå som håller på att rasera demokratin och förvandla USA till en polisstat.