Dreamhack
Vad som finns är entusiasm och mer vänlighet än jag vågat drömma om. Dreamhack är en samlingsplats för spelentusiaster från hela Sverige, och en del från andra länder, ett av världens bästa tjejlag i CS har rest hela vägen från Kina. CS är en av hundratals förkortningar som kan förvirra en oinvigd. De flesta spelar CS (Counter-Strike) eller WoW (World of Warcraft), men det spelas tiotals andra dator- och brädspel. Och många komponerar musik, programmerar och skapar konst med sina datorer.
Allt våld föregår på skärmarna. Tusentals falkögon spejar över hus, städer och fantasilandskap för att sekundsnabbt trycka på rätt tangenter så att fiender i alla storlekar och skepnader försvinner i ögonbedövande explosioner. Koordination och reaktionsförmåga är A och O. Det är en anledning till att här finns så få över trettio. Vi hänger inte med. Förbindelserna mellan våra hjärnor och fingerspetsar är för slöa.
Inte ett ansikte vänds bort när jag fotografer. Min okunnighet minskar snabbt när de unga spelarna berättar vad och hur de spelar. Spelarna, så vänliga och hjälpsamma att jag blir rörd, tillhör en av de mest mobbade grupperna i medierna. Okvädningsord från den etablerade vuxenvärlden har varit mer regel än undantag. Dagen innan Dreamhack börjar läser jag följande i Dagens Nyheter: ”En sextonårig gosse sitter kväll efter kväll vid sin dator. Han bedöms vara snäll och skötsam. Plötsligt spränger han ett köpcentrum utanför Helsingfors i bitar.” Så ser många tidningsberättelser om spelkulturen ut. Spelarna skildras som enstöringar som plötsligt kan bli våldsamma.
Spelkulturen är en främmande värld för många över trettio. I okunnighet och fördomsfullhet har de vuxna vänt ryggen till spelvärlden. Ungefär som de flesta under 65 år har vänt ryggen till program som Bingolotto. Det kommer att förändras. Om några år kommer Bingolotto, om det ens existerar, att vara subkultur för personer över åttio. Och många spel på Dreamhack kommer att vara mainstream.
En vanlig invändning mot spelkulturen är att unga spelare försummar skolan. Min sextonårige son har gjort det. Under intensiva spelperioder har det blivit lite frånvaro. Jag tycker inte det är så farligt. Många lektioner är så innehållslösa och tråkiga att kunskapsinhämtande under dataspelandet är mer spännande. Just ask a player. Och när det gäller förmågan att samarbeta och fatta snabba beslut utifrån ett komplext informationsflöde av ljud, symboler, bilder och ord är många spel överlägsna skolans mossiga pedagogik.