Slum
Flytten från landsbygden till städerna i Europa och Nordamerika var i stor utsträckning en flytt från arbetslöshet till industriarbete. När tiotals miljoner människor årligen nu flyttar från landsbygden till städerna i de fattiga länderna är det inte en flytt till arbete. Det är en flykt från fattigdom. Varken arbete eller bostäder väntar på de fattiga. De hamnar i slummen.
Framtidens slum
Framtidens miljonstäder byggs i den tredje världen. De byggs inte av stål och betong utan av lera, plåtstycken, brädstumpar, halm och annat som de nyanlända kan få tag på. Cirka en miljard människor bor i dag i slumområden. En majoritet av världens nyfödda hamnar i slummen. Delhis befolkning ökar årligen med en halv miljon invånare. Åttio procent av de nyanlända hamnar i slummen. I Etiopien och Tchad bor mer än 99 procent av stadsbefolkningen i slumbostäder. I absoluta tal finns flest invånare i slummen i Mexiko City, Bombay och Dacca, vardera med cirka tio miljoner människor i slumbostäder.
Om detta kan man läsa i Mike Davis” Slum.” Han skriver klart och engagerat och med stor överblick, inte minst förmågan att skifta från inträngande analyser av vissa slumområden till övergripande analyser imponerar.
Slumområdena i de fattiga storstäderna började växa fram främst under 1960-talet. Då trodde och hoppades man att det skulle vara något tillfälligt. Ingen tror längre att det är så. Ingenting tyder på att slumtillväxten kommer att avta. Tvärtom. Mönstret är globalt. Svält och fattigdom på landsbygden får människor att flytta till de stora städerna. Där bosätter de sig på mark som av skilda skäl blivit över. Nära vägar och järnvägar, i träsk, på vulkansluttningar och på kemiskt förorenad mark. De dåligt byggda husen på de utsatta platserna drabbas ofta av katastrofer. Naturkatastrofer brukar det kallas. Sanningen är att de så kallade naturkatastroferna sällan drabbar rika. Vilka som drabbas av jordbävningar, översvämningar och vulkanutbrott är en klassfråga. Nästan alla som drabbas av ”naturkatastrofer” är fattiga. Ännu vanligare är att slummens invånare drabbas av myndigheterna.
Klyftan mellan de rika och fattiga i världens storstäder är stora. I den rika Nairobiförstaden Karen bor 140 människor per kvadratkilometer. I Nairobis slumstad Kibera bor 27.000 människor på samma yta. I Rio de Janeiro har kampen mellan slummens invånare och myndigheterna pågått under flera generationer. Den mest intensiva kampen om mark äger rum i de centrala stadsdelarna.
Slumröjning
Det finns olika sätt att få bort slumbostäderna på. Ett av de mest radikala sätten att röja slumområden praktiseras i Filipinerna. Där sätter man eld till råttor och katter som släpps ut i slumkvarter. Hundar kan inte användas eftersom de dör för snabbt för att hinna sprida elden.
Slummens tillväxt är en följd av fattigdomens tillväxt. I många länder ökar antalet människor som bor i slum dramatiskt. Så är det i Ryssland, i nu självständiga före detta stater i Sovjet och i många länder i Asien, Afrika och Latinamerika.
Under några få år i slutet på 90-talet ökade andelen mexikaner som lever i extrem fattigdom från 16 till 28 procent. Samtidigt blir de rika allt rikare. För att hålla de fattiga sluminvånarna borta byggs en slags välbevakade reservat, i USA används begreppet gated communities. Kaliforniens rika förstäder är förebilder för många välbevakade reservat i storstäder i fattiga länder.
Amerikanska recensenter har kritiserat Mike Davis för att inte han inte varit på slumplatserna och rapporterat. Det är ungefär lika intelligent som att anklaga en reporter för att inte skriva en översikt. Kritiken bör riktas mot oss reportrar för att vi inte förmått skriva en reportagebok om slummen som är lika angelägen och läsvärd som ”Slum.”