Puh, Alice och Mumintrollet

Varför fortsätter vuxna att läsa om Puh, Mumintrollen och Alice när barnen har blivit stora? Vad lockar? Annorlunda världar där farorna aldrig blir riktigt farliga? Även om skogen, muminvärlden och underlandet kan vara skräckinjagande är det sagoboksskräck. Vi blir alltså inte riktigt rädda. I sagans värld är vi så trygga att vi att vi direkt kan samtala om det som händer.
Samtalandet om läsupplevelser garanterar kultböckernas överlevnad. Utan vänners entusiastiska rekommendationer om hur roligt det är hade jag nog inte läst om böckerna om Puh, Mumintrollen och Alice. Att författarna har haft roligt under skrivandet märks direkt och glädjen smittar. Hämningar när det gäller enkelheten saknas. Det får lova att var hur enkelt som helst, men det är välformulerade enkelheter:
”En dag när Nalle Puh inte hade något att göra, tänkte han, att han skulle göra något, och så gick han till Nasses hus för att se vad Nasse gjorde.”
Det händer hela tiden något hos Puh, Mumintrollen och Alice, men som citatet illustrerar, det behagliga tempot ger oss tid att reflektera över det som händer. Djuren har inte bråttom. När Puh hamnar under en ek mitt i skogen hör han hur det surrar bland grenarna. Han funderar vad det kan vara och kommer fram till att det måste vara ett bi. Sedan funderar han över meningen med att vara bi och kommer fram till att ”den enda meningen med att vara ett bi, som jag vet, är att göra honung.” Funderingar över meningen med honung leder till den för Puh självklara slutsatsen:
- Den enda meningen med att göra honung är att jag ska äta den.
Honung är vad Puh tänker på. Egentligen är han odräglig och det är de flesta djuren i A.A. Milnes böcker om Puh, hopplösa var och en på sitt sätt. Ändå tycker vi om dem, eller kanske just därför. I verkliga livet kan det vara svårt att känna sådan värme för de hopplösa, men under läsningen förmår vi kärlek och inlevelse. Och vi kan tala om det. Minns när vi satt hemma och talade om Puh och hans vänner och vilka motsvarigheter de hade i vår familj. Vi läste högt och skrattade tillsammans när Puh förklarade varför han fastnat i ingången till Kanins hem:
- Det här är följden av att ha för trånga dörrar.
Kanin hade en annan förklaring:
- Det här är följden av att äta för mycket.
Utan My hade böckerna om mumintrollen varit svåra att tycka om. Hon fyller samma funktion som pojken i Kejsarens nya kläder. Pappan är Puhs syskonsjäl. Han drömmer om att vara mycket mer än det han är. My avslöjar, likt pojken som sade att kejsaren var naken, pappans drömslott, men hennes avslöjande är mildare, kanske för att Tove Janssons berättarvärld är en familjesaga. H.C. Andersens sagor utspelas i en offentlighet med moral och samhälle som referenspunkter. I mumintrollens värld är det fokus på familjens roller och relationer.
Klokheten och logiken i sagoboksvärlden är annorlunda än den vi möter i vuxenboksvärlden. Därför behöver Alice ingen tunnelbana för att resa under jord. Det räcker med ett kaninhål. Alla som följt med vet hur fantastisk hennes resa är och hur nödvändigt det är att släppa loss fantasin, annars riskerar vi att bli som Humpty Dumpty. Han vägrar lämna förnuftet ovan jord och kräver förklaringar och logik. Han vill kontrollera fantasin och använda i små doser. I underlandet fungerar sådan kontroll illa och så ska det vara. Han drattar på ändan för att fantasin ska segra. Den gör det i barnboksvärlden. Människor som tror att de kan klara sig utan barnböcker som vuxna har glömt glädjen i sällskap med Puh, Mumintrollet, Alice och deras vänner.