När vi sjöng
Få förhållande är så förljugna i hyckleriets förlovade land som ras. Medan vi oavbrutet påminns om nazismens brott är rasismen i USA en medvetet bortglömd historia. Förföljelsen av olika raser och nationaliteter har varit omfattande. Bilden av nationen som en lycklig smältdegel mellan olika raser och nationaliteter är en myt. Indianer, svarta, kineser, japaner och mexikaner är några raser och nationaliteter som har varit utsatta för intensiv förföljelse.
Bröderna Strom och deras syster var alltså mulatter, varken helt vita eller helt svarta. De rasblandade bröderna undkom inte det amerikanska apartheidsystemets fördomar och förföljelser. Diskriminerade för att den vita hudfärgen inte var rasbiologiskt ren, utan samhörighet med de svarta på grund av vitheten, sökte bröderna sin tillflykt till musiken medan deras syster blev politisk aktivist.
Familjen Strom försökte leva som om rasmotsättningar inte existerade, som om musiken kunde frälsa från rashatet. När de sjöng fungerade det. De inledande scenerna är en lysande skildring av lycka. Det är svårt att skriva om det. Lyckan har alltid problem med trovärdigheten, för mycket och skildringen spricker i sentimentallitet. Powers klarar det med subtila påminnelser om att lyckan alltid lever på lånad tid.
Föräldrarna Strom blundade för det omgivande samhällets rasfördomar. De hoppades kunna hålla lyckan levande genom att stänga dörren till rashatets USA. Med sång skulle de frälsa sina barn. Barnen höll skenet uppe. De dolde såren från mobbingen utanför hemmet.
Att dörren inte kunde förbli stängd påmindes föräldrarna om en decemberdag år 1961. I lägenheten på Hamilton Heights i New York hade familjen som vanligt samlats runt pianot. Föräldrarna turades om att spela. Musikstyckena avlöste varandra i lekfull improvisation. När La Donna è mobile spelats ljöd plötsligt en ton så klar att föräldrarna häpnade. Jonah, den äldste sonen, sjöng Absalon, fili mi.
Föräldrarna var förstummade. Några månader tidigare hade de tillsammans tittat på noterna och beslutat att melodin var för avancerad för barnen. Jonah hade fortsatt titta på egen hand och nu sjöng han med en röst som chockerade föräldrarna. Pojken uppfattade deras reaktion och slutade sjunga och frågade om han hade gjort något fel.
Föräldrarna fylldes av lycka när de förstod att deras äldste son hade fötts med en gudomlig röst. Samtidigt förstod de att han snart skulle vara förlorad. Sorgen över att sonen skulle lämna familjen blandades med glädjen över att han med sin röst skulle erövra världen.
Motsvarande mix av motstridiga känslor utmärker skildringen av Jonahs första kärleksupplevelse. Den brister i samma ögonblick den når himlen då den unge mannen förstår att kvinnan inte älskar honom främst som den person han är utan som en representant för en annan ras. Först sedan Jonah lämnat USA fick han uppleva att människor såg och lyssnade på grund av det han var och inte på grund av färgen på hans hudfärg.
Romanen berättas inte i kronologisk följd. Med utsökt precision låter Powers händelserna belysa varandra från olika tidpunkter och låter samtidigt sina personer ta del av och bevittna historiska händelser så att romanen blir en väldig krönika om rasmotsättningar i USA under 1900-talets andra hälft.
”När vi sjöng” är så lysande att glädjen över att skriva om romanen ledsagas med insikten om att hur väl jag än skriver kommer jag att misslyckas med att förklara romanens storhet. Låt inte mitt tillkortakommande hindra dig från att läsa en av det tjugoförsta århundradets främsta romaner.
Varför är Richard Powers så bra? Det går att välja vad som helst. Rytmen, språkkänslan, kompositionen, personskildringen och gestaltningen är utsökt. ”När vi sjöng” får nästan all annan samtidsprosa att framstå som medioker.