Kerouac, Pirsig och Chatwin

Vi dyrkar hemmet, men drömmer om att resa bort. Hemmet som självförverkligandets paradis odlas i reklam- och heminredningsreportage. Människor må drömma om nya kök och badrum, men att litterärt gestalta dessa drömmar har varken varit lätt eller lockande. Annorlunda är det med resor, få genrer har lika många kultböcker.
Jack Kerouacs ”På drift” (On the Road) utkom 1958. Den tidens reseskildringar var välkammade och präktigt skrivna böcker av medelålders män som åkte tåg och bil och bodde på hotell. Kerouac var ung och fattig. Han liftade och bodde hos människor han träffade under sina resor. Han var inte upptagen av att upptäcka världen. Han ville upptäcka sig själv och förverkliga sin dröm om att skriva. ”På drift” är en slags dagboksliknande dokumentation av dessa drömmar. Grundtonen är en våldsam entusiasm, som emellanåt brister i nästan lika våldsam uppgivenhet.
Kerouac var egotrippad långt bortom en nivå som anses passande. Det har fått många läsare och kritiker att glömma hans glädje vid mötet med andra.
När jag nu läser ”På drift” för tredje gången är den lika fräsch som tidigare. Kerouacs berättarglädje är ett befriande brott mot den självhögtidliga ton som då, och än i dag, gör många reseskildringar hopplöst tama. Resandet var resans mening, om det finns ett mål var inte så viktigt. När han ibland kom fram till ett fortsatte han ofta till nästa. Att komma fram betydde inget, att komma vidare betydde allt.
Robert M. Pirsigs ”Zen och konsten att sköta en motorcykel” utkom 1974. Pirsig är en medelålders Kerouac som köpt en motorcykel och blivit filosof. Om det är lätt att förbise Kerouacs skildringar av andra människor är det lätt att förbise Pirsigs bristande intresse för de människor han möter under sin färd. Det är vägarna i skogs- och prärielandskapen i norra USA som uppmärksammas. Vägvalet är avgörande. Det formar resan. Huvudvägarna undviks:
”Så har vi lärt oss hur man identifierar de verkligt fina vägarna redan på en karta. Om den smala linjen verkar slingrande är det en fin väg. För det betyder backar. Om den tycks vara huvudvägen från ett samhälle till en stad, är detta ett dåligt tecken.”
Pirsig visade att man inte behöver resa långt bort för att skriva om en resa. Tre år senare visade Bruce Chatwin med ”I Patagonien” att man kan resa långt bort och skriva läsvärt. Patagonien är sista stopp innan Antarktis. Han reste långsamt och gav sig tid att lyssna till människorna han mötte. ”I Patagonien” utkom 1977. På skyddsomslaget till den svenska utgåvan, som utkom fyra år senare, jämför Per Wästberg boken med Harry Martinsons och Graham Greens reseskildringar.
Mytbildningen och kringlitteraturen om Chatwin är omfattande. Den vanligaste myten om ” I Patagonien” handlar om meddelandet innan avresan. ”Har rest till Patagonien” påstås Chatwin ha skrivit på en papperslapp som han lämnat på köksbordet i sitt hem. Att orden om det impulsiva uppbrottet är en myt illustreras av stilen. Få reseskildringar är så omsorgsfullt litterärt bearbetade. Till en början skymmer självupptagenheten sikten, men efterhand blir stilen allt ledigare. Det är som om Chatwin skriver sig allt längre in i Patagonien ju längre resan varade. Det är lite av en paradox att den stele överklassresenären från England lyckats så väl med sina personportträtt. Boken är en lång serie porträtt avbrutna av historiska snapshots.
Kerouac, Pirsig och Chatwin har blivit stilbildande, inte bara som författare utan även som resenärer. Den konsekvens med vilken de har valt stil i både prosan och sättet att resa präglar deras böcker. De skapar en stämning och ett temperament som bygger en relation till läsaren.
Kerouac har blivit kult för sitt maniska lovprisande av resandet. Pirsigs filosofiska förening av ett romantiskt resande med en hyllning till förnuft och teknik gör hans skildring läsvärd. Chatwin är en förebild för omsorgen om reseskildringens litterära stil.