Hitman

John Perkins: Confessions of an Economic Hit Man (Berrett-Koehler)

I ”Confessions of an Economic Hit Man” skriver John Perkins ärligt självutlämnande om sina många år som högt uppsatt tjänsteman i ett företag som utredde möjligheterna för andra amerikanska företag att verka i fattiga länder. Perkins uppgift var att få fattiga länder att låna så mycket av Världsbanken och andra långivare att de inte kunde betala tillbaka lånen. Meningen med lånen var ett litet antal rika i USA skulle bli ännu rikare. De sociala följderna av den omfattande skuldsättningen var inget som bekymrade långivarna.
För att utredningarna skulle resultera i investeringar som gick till amerikanska företag fanns ett nära samarbete mellan olika intressenter. Företaget där John Perkins arbetade svarade för utredningarna. Världsbanken hade ansvar för lånen. Förtagen som investerade betalade provision till utredningsföretaget. Regeringen och mer eller mindre våldsamma statstjänstemän utövade lämpliga påtryckningar. Medierna var vänliga nog att inte intressera sig för de obehagliga inslagen i politiken.
Lånen som beviljades av Världsbanken ”checkade” inte ut från USA. Det handlade om kontoöverföring från bankernas konton i Washington D.C. till företagens konton i New York, Boston, Houston och andra amerikanska städer.
Verksamheten utgick från uppfattningen att investeringar och utveckling är bra. Så var det ofta för investerare och utvecklare, men inte för de fattiga. I Ecuador, ett av de länder där Perkins arbetade, har antalet fattiga under de senaste trettio åren stigit från femtio till sjuttio procent. Arbetslösheten har ökat från femton till sjuttio procent och den offentliga skulden från 240 miljoner dollar till 16 miljarder dollar. Så ser mönstret ut från en lång rad länder som hamnat i klorna på Världsbanken.
Fattigdomen, korruptionen, våldet och miljöförstöring som följde i Världsbankens och de amerikanska företagens spår var omfattande. John Perkins mådde illa när han såg följderna av den verksamhet han var anställd för att främja. Paula, en av hans vänner i Columbia, sade att alla, med undantag av makthavarna och de rika, hatade John Perkins och de projekt han stödde:
”Indianerna och bönderna som bor längs floden där ni bygger dammar hatar er. Även invånarna i städerna sympatiserar med gerillan som har angripit dammbygget. Din regering kallar gerillan för kommunister, terrorister och knarksmugglare, men sanningen är att de bara är vanliga familjer som bor på den mark som ditt företag förstör.”
John Perkins lyssnade, men fann inget bra försvar mot anklagelserna. Istället började han hata sitt jobb och efterhand sig själv. Han såg hur det USA han vuxit upp i och älskat hade förvandlats till ”en självupptagen, egoistisk, girig och materialistisk nation.”
När Världsbanken misslyckades med övertalningar om stora lån stod andra beredda att agera för att bryta ned motståndet. Krig var undantag från regeln att det vanligen fungerade med lån, hot, utpressning, propaganda och våld i mindre omfattning.
Om det inte lyckades väntade terror, mord och krig.
John Perkins har skrivit sina bekännelser därför att han till slut inte hade samvete att tiga om det han visste. Han såg hur några av de ärligaste och klokaste politiker han mött i Latinamerika mördades för att de stod i vägen för den utveckling som Världsbanken och USA önskade.
”För människorna i de länder vi övertalade att låna handlade det om överlevnad för deras barn och kulturer. För oss handlade det om makt, pengar och naturtillgångar”, skriver Perkins och han gör det hudlöst uppriktigt. David Korten, författare till ”When Corporations Rule the World”, jämför Johan Perkins med Graham Greene. Det är lite överdrivet, men sant är att ”Confessions of an Economic Hit Man” är en av de mest angelägna böcker jag har läst på länge.