Barnsoldater

När jag var barn lekte vi cowboyer och indianer. Med våra skjutvapen låg vi i bakhåll för varandra. När en fiende var tillräckligt nära rusade vi fram och sköt och skrek:
- PANG! Du är död.
Ibland var vi oeniga om vem som skjutit först och om avståndigt varit tillräckligt nära för att skottet var dödande. Vanligen var vi överens. Den som hade blivit skjuten skulle lägga sig ned på marken och räkna till hundra.
I dag sitter min fjortonårige son vid datorn och spela Counter-strike.
-Dog du? frågade jag en gång innan jag hade lärt mig spelet.
-Ja, såg du inte det? svarade han. Nu gör jag. Det tog lite tid innan jag lärde mig att se hur de fiktiva terroristerna och antiterroristerna som han styr gör det.

Jag har inget emot lekar och spel där man skjuter varandra. Vår tids problem är inte lekar och spel där barn låtsas dö. Problemet gäller att ett växande antal barn är riktiga soldater i riktiga krig och att de dödar varandra på riktigt.

Tracy Chapmans ”Bang bang bang” handlar om barn som blir mördare. Det är en av de mest angelägna rocksånger som har skrivits. Med lågmält ursinne sjunger hon om hur våra oansvarighetsmekanismer fungerar. Vår likgiltighet dödar. Och då går det illa för oss också:

”And if he finds himself to be
A reflection of us all
Bang bang bang
He´ll shoot us down”

”Song for little man” är undertiteln på ”Bang bang bang.” Tracy Chapman sjunger för pojken som dödar. ”Bang bang bang – He`ll shoot us down.” Hur ska vi sjunga för barnen som skjuter? Ska vi tiga så länge vi inte möter barnsoldaterna?

För de soldater som möter de beväpnade barnsoldaterna är det svårt. Det är svårt att stå öga mot öga med ett barn som bär ett vapen. Under historien har soldater sällan behövt göra det, men under andra världskrigets slutskede skickades tyska barn till fronten. Engelska soldater har berättat om hur svårt det var att möta barnsoldaterna. De vuxna ville inte döda de tyska barnen, men de fruktade att bli dödade av dem. Barn är effektiva soldater. De ställer inte så många frågor. De lyder order. De kan inte värdera risker lika väl som vuxna.

Har vi något ansvar för att hundratusentals barn i dag är soldater? Är det bara barnet med pekfingret på avtryckaren som ska ställas till ansvar? Kan tioåriga soldater ställas till ansvar? Kan vi inbilla oss att vi inte har något ansvar? Kan vi säga att det inte är våra krig? Om världen vore ett antal öar utan förbindelser med varandra kunde vi kanske avsäga oss vårt ansvar.

Förr, på den gamla onda tiden, fanns inte plats för civila och barn på slagfälten. I dag, på den nya onda tiden, är inget krig komplett utan civila och barn. Sex miljoner barn har dödats eller sårats allvarligt under krig det senaste decenniet. Tjugofem miljoner har fördrivits från sina hem på grund av krig. Barn är inte bara offer. Många tvingas bli förövare.

”Rebellerna sa att jag skulle ansluta mig till dem, men jag sa nej. Då dödade de min lillebror. Jag ändrade mig.”

Det är en sjuåring som berättar!

”Vi dödade sju av dem. Vi tvingades dricka deras blod för att bli av med vår rädsla. Bara de som var rädda behövde göra det. Jag var den som var mest rädd. För jag var yngst.”

Det är en tolvåring som berättar.

”Jag hade en vän, Juanita, som fick problem. Vi hade varit vänner innan vi blev soldater och bodde i samma tält. Befälhavaren sa att det inte spelade nån roll att hon var min vän. Hon hade begått ett fel och skulle dödas. Jag blundade och sköt, men jag träffade inte henne. Så jag sköt igen. Graven var i närheten. Jag var tvungen att begrava henne.”

Det är en sjuttonåring som berättar.

Många liknande vittnesmål finns i P.W. Singers ”Children at War.” Listan på länder i Afrika, Asien och Latinamerika där barn tjänstgör som soldater är lång. Även i rika länder finns allt yngre soldater. I The Nation (September 12, 2005) skriver Karen Houpert i ”Military recruiters are now targeting sixth graders. Who`s next?” Det handlar om hur militären i USA informerar och rekryterar soldater i sjätteklasser. Varför? Rekryteringen av äldre barn har misslyckats.

Vem skyddar barnen? Det finns konventioner som ska göra det. År 1924 antog Nationernas Förbund en deklaration om barns rättigheter. År1948 antog FN en deklaration om mänskliga rättigheter. Året efter antogs Genèvekonventionen. År 1989 antog FN en konvention om barns rättigheter. Det har inte hjälpt. Barn dödas och dödar i krig. Fler än någonsin tidigare.

Att flertalet barnsoldater finns i fattiga länder är ingen tillfällighet. Krigs föds ofta under ekonomiska och sociala missförhållanden. Mer än en miljard människor lever i länder där inbördeskrig pågår eller risken för att det ska utbryta är stor. Ännu fler lever i extrem fattigdom. Många barn lever utan sina föräldrar. Under de senaste femton åren har mer än åtta miljoner människor dött under krig.

De politiker och militärer som rekryterar barnsoldater har ett ansvar. Finns det andra som också har det? Har alla lika stort ansvar för de ekonomiska och sociala förhållandena som råder i dagens värld? Har de svältande i Afrika lika stort ansvar som de europeiska politiker som formar den politik som ödelägger jordbruk i Afrika?

I går körde jag bil på skånska vägar. Sockerbetor låg i högar på fälten. När jag var barn vi cyklade ut till fälten och snodde betor som vi hade som lampor till stearinljus i snögrottor. ? Har de europeiska politiker och tjänstemän som beslutar om höga importtullar på socker något ansvar? Har sockerbolagen som klarar sig endast på grund av höga tullavgifter något ansvar för den fattigdom som rekryterar barnsoldater? Hur bonden som odlar betorna något ansvar? Har vi som köper subventionerat betsocker något ansvar? Vad händer om inget tar något ansvar?

Många fattiga barn i de fattiga ländernas krig tvångsrekryteras som soldater. De tvingas bli mördare för att inte själva bli mördade. Att tycka synd om barnsoldaterna befriar dem inte från dödandets börda. Tårar befriar inte de utsatta barnen. Vrede kan göra det. Vi bör, med känslor och förnuft, hata den ordning som sänder ett växande antal barn till slagfälten och bårhusen.

- Dog du? kan ett barn fråga en soldatkollega under en strid.

Det är inte säkert att barnet får något svar. Har vi andra andra svar än att säga att det inte är vårt ansvar?