Vanliga människor

Fyrahundra personer mördas varje år i staden. Ett inslag i programmet visar en minnesgudstjänst för offren. De sörjande går i en lång procession förbi en mikrofon där de säger namnet på den son, dotter, moder, fader, broder eller syster som mördats. 200.000 personer mördas varje år i USA. Miljarder satsas på att bygga fängelser till miljoner brottslingar. De anhöriga till offren får klara sig bäst de vill.
De växande klyftorna uppmärksammas sällan i medierna. I klasskillnadernas och de sociala orättvisornas föregångsland USA är de fattiga portade från medierna. Utvecklingen här hemma är likartad. Mediernas uppgift har inte varit att kritisera den omfattande omfördelning som har ägt rum. De hyllar utvecklingen och ägnar sina resurser åt annat.
Hur mycket ojämlikhet, orättvisor och brist på solidaritet kan vi att tåla? Hur ser de liv ut som levs i Sverige? Hur har människorna i världen det?
Vem skriver om de som har lyckats med annat än att tjäna pengar och bli kändisar? Vem skriver om de olyckliga? Vem skriver om de alkoholiserade, de ensamma och de arbetslösa? Vem skriver om de vanliga? Vem skriver om barnens liv? Vem skriver om liv?
Vanliga livsöden som jag möter under mina resor var det länge sedan jag försökte sälja. Reportage om människor som har det svårt är svårsålda. För några år sedan skrev jag texten till ett reportage om aidssjuka barn i Rumänien. En vecka var jag på plats. Sedan jobbade jag flera dagar med texten. Senare samma år tillbringade jag en dag på en golfbana i Kalifornien. En dag på plats för att anteckna och fotografera. På kvällen skrev jag ut texten. Tidningarna betalade lika mycket för båda reportagen. Många tidningar var bara intresserade av golfreportaget.