Män
Clint Eastwood på filmduken talar inte mer än nödvändigt, det blir sällan mer än några sarkastiska kommentarer. Andra känslor än de som behövs för att slå ned fiender utvecklas inte. Världen i vilken Eastwood rör sig befinner sig i ett konstant krigstillstånd. I en sådan värld finns inga vänner och få kvinnor.
Clint Eastwoods filmhjältar klarar sig på egen hand, alltid i opposition till systemet, men aldrig i uppror mot det. De ifrågasätter och utmanar inte. De misshandlar och mördar. Om detta skriver Schickel utförligt, förvånansvärt ofta är jag överens med hans beskrivningar. Det finns till och med en träffsäker analys om varför Clint Eastwoods förvandling från cowboy till storstadsjägare blev så framgångsrik: “Två stora traditionella populärgestalter, mannen från västern och privatdeckaren, hade försvunnit från filmestraden. Det fanns ett behov av samtida tummelplatser för dessa hårda enslingar. Den närmast tillgängliga vildmarken, den av betong, framstod plötsligt som intressantare och farligare än någonsin - `gatuvåldet` var det tillämpliga nyckelordet.”
Att Clint Eastwood har fått en lång rad epigoner i den våldsförhärligande filmbranschen gör inte hans ansvar mindre. En skådespelare har möjlighet att välja. Paul Newman tackade nej till flera av de roller som erbjöds Clint Eastwood. Medan hyllningarna till Clint Eastwood skruvas upp fylls fängelserna i med sådana som inspirerats att agera som Clint Eastwood.
Grunden för min skepsis skapades under 60-talets sista år då biografen Saga visade de italienska spagettivästern där Clint Eastwood var stjärna. Jag tittade aldrig på filmerna, men jag såg de unga grabbar som hade sett filmerna. De kom gående längs Drottninggatan. Deras beteende visade vad för slags filmer de hade sett. Tonårspojkarna gick ut på stan för att med nävarna visa att de var lika tuffa som Clint Eastwood.
I USA nöjde sig inte de som såg Clint Eastwoods filmer att använda nävarna. I “Warrior Dreams” skriver James William Gibson att vapenhandlarna “rapporterade om kunder som strömmade till utan att veta mer än att de ville ha en “Dirty Harry revolver” och ett skulderhölster precis som det Clint Eastwood hade.”
I den filmvärld i vilken Clint Eastwood agerar finns inga handlingsalternativ. Extremt våld framstår alltid som den goda lösningen. Jag avskyr att en mansroll som misshandlar och mördar framställs som något eftersträvansvärt. De som identifierar sig med hjältarna slipper lära sig det som är svårast i livet - att samtala och att vara tolerant. Medkänsla och förståelse för sökas annorstädes. I litteraturen finns betydligt mer mångfasetterade mansroller.
”Jag är där i livet nu där jag är fader och son, mycket fader och lite son. Dagligen grubblar jag över hur jag är som far. Min son är femton. Det är svårt att vara en bra far för en son på femton. Min far visste inte hur han skulle vara far när jag var femton. Okunskapen har gått i arv. Det gör den inte lättare att bära.”
Sex meningar i min anteckningsbok. “Father and son” heter romanen som utlöst orden. Larry Brown heter författaren. Det är svårt att vara far till en på femton. Det var svårare att vara en son på femton, så mycket minns jag. I teorin är förståelsen och medkänslan med min femtonårige son gränslös. I praktiken blir jag rasande över hans nonchalans, likgiltighet och egoism. Likt två lurpassande revolvermän stirrar teoretikern och praktikern på varandra i mitt inre skräckkabinett.
Sonen i Larry Browns roman är en representant för den slags litterära antihjältar jag ständigt återvänder till. Misslyckade män som inte har funnit sig tillrätta i tillvaron. Jag känner igen mig, om det är för att jag inte heller har funnit mig tillrätta eller för att jag inte trivs med att ha gjort det är ett av standardnumren på den inre jukeboxen. Medkänsla med dessa misslyckade män är ofta så stark att jag kan identifiera mig med dem. Riktigt vad jag lär mig under läsandet vet jag inte.