Aldrig
Jämlikhetsoptimismen som präglade världen decennierna efter andra världskriget har försvunnit. Hur mycket de som har för mycket kommer att dra ifrån de som saknar allt är en relevant fråga i dagens värld. Ordningen som regeringar och multinationella företag designar gör de fattiga fattigare och de rika rikare. Hur mycket kommer de som har för mycket att dra ifrån de som saknar allt?
Under de veckor jag reser runt i Rumänien är det uppenbart att fattigdomen är stor. De arbetslösa väntar på bättre tider. Lönerna är låga. För en daglönares arbete betalas 50.000 lei. Det är en krona i timmen. Om en lantarbetare arbetar varje dag tjänar han cirka 300 kronor i månaden, men de flesta dagar har han inget. Även om lärare, och sjuksköterskor tjänar dubbelt så mycket har de fyrtio gånger mindre betalt än en svensk med 28.000 i månaden.
Det bästa som har hänt i Rumänien är att Ceausescu störtades. Med friheten som följt med demokratin borde svaret på frågan hur det har blivit vara givet. Hur mycket bättre har det blivit i dag i jämförelse med hur det var under Ceausescu? Svaren från den första person jag frågar förvånar så jag frågar fler, men får hela tiden samma svar.
När jag frågar vad som är det bästa som har hänt dig sedan demokratin infördes tittar alla om får frågan förvånat på mig. Även om de inte säger något direkt är det uppenbart att de tycker jag har ställt en idiotisk fråga
När de har hämtat sig från den dumma börjar de rabbla upp allt som har blivit sämre. De har förlorat sina jobb och har nästan inga pengar att köpa mat för. Många kan inte ens betala det lilla det kostar att åka buss. Resandet sker på afrikanska villkor. Människor står vid vägkanten och väntar på lift. Bilarna är fullastade.
Under de två veckor jag reser på den rumänska landsbygden möter jag inte en enda människa som berättar att hon har fått det bättre. Alla jag möter på säger att de har fått det bättre. Sedan den gamla regimen störtades har inget nytt tillkommit och allt det gamla är i sämre skick. Industrierna har slagit igen. Miljoner rumäner saknar arbete. De längtar efter en framtiden som ännu inte har öppet.
Diktaturen har ersatts av demokratin. Jag skriver det så ofta i anteckningsboken att jag till slut förkortar orden. Dikt ut. Demo in. Sådana sanningar betyder ingenting. Tänk om demokratin kunde resa sig några dagar efter att diktaturen raserats.
Jag önskar att jag kunde skriva att människor trots allt är vänliga, men så är det inte.
Vänligheten lyser med sin frånvaro. Jag tycker att den borde finnas och letar efter den, men hittar inte den. Människorna är inte vänliga. De är inte ovänliga heller. De bara är och de är i ett av Europas fattigaste länder. De önskar säkert att de vore någon annanstans eller att de hade ett annat slags liv här. Många trodde nog att ett annat slags liv skulle följa med demokratin, men det är ungefär som det var under Ceausescus tid, bara lite gråare, lit tristare och lite fattigare.
På nedlagda industriområden går män omkring och rotar i diktaturens kvarlämningar. Något ska dom väl göra när det inte finns något att göra. En man bär på en rostig pakethållare. En annan man har famnen full av armeringsjärn. Det är skörden av några timmars intensivt bankande med en slägga. Människor som längtar efter det förflutna som fanns under Ceausescus diktatur kommer att få svårt att finna en framtid.
Jag möter en kvinna som har fått hjälp med en bostad till sig själv och sina fem barn. Till den lilla lägenheten i den långa statarlängan hör en liten trädgård där grönsaker odlas. På baksidan går en handfull höns och en gris.
En ko, svarar kvinnan. Vad önskar du dig? hade jag frågat. Om hon fick en ko kunde barnen få mjölk. Hon är 37 år vacker och hon har ingen man och inget arbete, men det enda hon drömmer om är en ko.
När jag frågar om hon hoppas finna ett jobb eller en man ser hon sorgset på mig. Jag har inte förstått hur det är att vara en fattig kvinna med fem barn i Rumänien. Hon kommer aldrig att finna en man. Männen i hennes värld är alkoholiserade och våldsamma. Hon har levt med en sådan man i nitton år. Hon vill inte göra fler samlivsförsök med sådana män. Aldrig, svarade kvinnan. När kommer du att finna en man? frågade jag inte.