Tolv år

Tolv år
- Fattar du inte att jag inte längre är liten.
Orden kommer som ett pistolskott. Flickan som avfyrar dem är tolv år. Hon är min dotter och arg. Krutröken osar omkring henne. Några dagar tidigare har hon sjungit “Det vackraste” på det lilla samhällets årliga cabaret så att jag suttit med tårarna i ögonen. Även när hon är rasande tänker jag att hon är det: Det vackraste. Jag förstår att det inte får sägas. Lite fattar jag trots allt! Vad jag ska säga fattar jag inte. Jag står som ett fån i vardagsrummet och tittar rakt ut i luften. Den vackraste flickan i världen avfyrar några oförskämdheter till och lämnar rummet. Lik en igelkott har jag dragit in mina taggar för att hon inte ska komma till skada. Hon har rätt. Jag fattar inte att hon inte längre är liten. Barn vill bli vuxna så fort som möjligt. Varje år som erövras blir en seger.
Det är svårt att vara tolv. Tolvåringar är varken det ena eller det andra, eller både och. Problemet är att det ofta är andra som bestämmer när de ska vara stora och när de ska vara små. När det är som värst har de inga barnsliga rättigheter kvar, dem har du vuxit ifrån, men de har inte vuxit ifatt de vuxnas rättigheter. I sitt ingenmansland sitter de och dinglar med benen utan att få fotfäste. När man har det så borde man ha en far som fattar. Pappor borde klara av förvandlingen från älskad pappa till jävla idiot utan att deppa.
I mitt minne är det inte så länge sedan jag var den varma, älskade pappa som min lilla flicka kunde söka trygghet hos. Alldeles nyss, för några få år sedan, läste jag sagor för min lilla flicka. Hennes favoritsaga handlade om en groda som på sin färd genom livet ständigt utsattes för faror. När en ny fara blivit synlig kom frågan: “Vad ska grodan göra?” Svaret, som fanns på nästa sida, var alltid detsamma. Oftast ropade pappas lilla flicka det begeistrat, ibland tittade hon upp på mig och så ropade vi det tillsammans. HOPPA!
I dag vet jag varken ut eller in. Hon är tolv, säger den kloka rösten i mitt huvud. Just det, tolv, det är ju bara barnet, säger en annan röst i mitt inre. Jag fattar att det är den rösten min dotter skriker åt, så mycket mer fattar jag inte, men jag hör rösten: Hoppa! Hoppa åt helvete!