Vinter vid stranden
Nej Ich bin ingen fågelfotograf och inte tillräckligt säker på tyska to continue in der Sprache and I will not write på engelska heller, best vore selfølgelig at skrive på dansk eftersom det är min danska strand jag ska skriva om, men det ska gå undan och då duger bara svenska.
Jag var förstås ut i går när stormen svepte genom sundet, till en början från en gråmulen himmel, men vid middagstid började molnen skingras. Efterhand blev solens framfusighet allt skarpare. Kombinationen av full storm och strålande solsken var ljuvlig.
Det var en euforiska stämning bland alla strandvandrare, som måste erkännas, med ett undantag, bestod av hundar och hundpassare. Det var omöjligt att inte få hundar i linsen. Extra förtjust blev jag i en Berner sennenhund som trots passarens ihållande rop i maklig takt vandrade i vattnet, fullständigt obekymrad om vågorna som svepte omkring honom. Svårare var att med bestämdhet avgöra om fåglarna gillade stormvädret lika mycket. I ett avseende var det avgjort så. Att det finns massor av godsaker i tången som sköljdes upp på stranden var tydligt, men jag tror också då njöt av att flyga strax ovan vågorna.
Var förstås omöjligt att inte försöka fotografera fåglarna. Insåg snabbt att jag aldrig kommer att bli fågelfotograf. Mitt tålamod ligger inte till den slags fotografering, men med en timmes nybörjarklickande är jag rimligt nöjd med några fågelkort.
Hundarna är lättare att få skärpa på. Med vågorna är det som med fåglarna, att det är svårt att få form på dem i kameran. Vissa saker ska upplevas på plats, ja allt ska upplevas på plats. Bilder i all ära, men de saknar både ljud och doft och vindkänslan på plats kan aldrig återges fotografiskt.
Så bli det inte mer skrivet snack. Det är min supermaniska dag och då gäller det att passa på att skriva texter som ger bättre betalt än de som publiceras på nätet. Och de som inbillar sig att allt går att få på nätet bör tänka om och jag bör också tänka på hur långt jag kan skriva på nätet. All erfarenhet visar att den här texten redan är för lång och att ni som klickat in på sidan sedan länge slutat läsa och börjat titta på bilderna.
Nära har jag sagt till mig själv och andra som lyssnat när jag talat om att plåta. Ofta har jag glömt budskapet när jag varit ute och vandrat med kameran. Tills i vinter.
Det är köldens och vindens förtjänst och att jag bor nära en strand som varje dag bjuder på nya syner, fast det gäller att vara närsynt. Aldrig har jag fotograferat så mycket när det har varit kallt ute. aldrig har jag fotograferat så mycket med vantar på. Aldrig har stranden ändrat karaktär så ofta. Aldrig har hamnen varit så här mycket is och snö och tö och stormar och stiltje i så många oförutsägbara blandningar och följder.
Jag har gått, eller cyklat när det har varit möjligt, några timmar mitt på dagen. Försökt lära mig att se. Jodå, jag kan se, men jag har försökt att lära mig att se bättre. Den här vintern har jag sett ovanligt bra, tycker jag! Vad andra tycker bryr jag mig förstås om, men det viktigaste är att jag tycker om mina knapptryckningar på min Canon.
Jag har haft kameran i fem år och den ska snart bytas ut, men än njuter jag av att den känns fullkomligt självklar att jag inte tänker på den som ett föremål, mer som ett extra öga, som en utvidgning av mitt eget seende. Gissar att det i framtiden att närheten till nätet kan ge människor en känsla av att den information som snabbt kan hämtas blir som en slags extra minneshjärna.
Nära när motiv och motivation för närgånget granskande infinner sig. Nära för att se hur stenar, sand, snäckor, tång, grenar och annat blandats och frusit samman och töat och glidit från varandra och frusit samman på nya sätt som kan se helt annorlunda ut bara en stund senare när jag är på väg tillbaka från vandringen längs stranden. Jag känner mig som en målare som slipper blanda färger och det krävande arbetet med att skapa komposition, balans och annat som gör målningar spännande att betrakta. Sådant iordningställande ordnar sol, vind och vinter. Det gäller bara att lära sig att se bättre, att bli mer närsynt.
Många fotografier blir nästan abstrakta, eller kanske är det riktigare att tala om en slags stilleben där naturen ordnat föremålen. Min uppgift är att hitta rätt avstånd, rätt perspektiv och komma vid rätt tidpunkt. Barnsligt är det absolut och det är det jag gillar, att det går att helt försvinna in i koncentrerat och avslappnat tänkande på hur en bild av små föremål på stranden ska bli till en bild som det är spännande att titta på.Vintern förändrar vanorna. Och vinden hjälper till.
Jag har bott nära strand, minus två år i Borås och två år i Lund, i hela mitt liv. Sommarstrand har alltid varit bästa strand. Tills i vinter. Medan jag har lyssnat till vänners och mediers klagomål om halka, höga elpriser, tågförseningar och annat som kan upplevas som besvärligt har jag vandrat längs stranden nära mitt hem.
Ingen dag har varit den andra lik och det är vindens och vinterns förtjänst. Sommarstränder kan vara intill förväxling lika. Så har det inte varit i vinter. Ingen vinterdag på stranden har varit den andra lik.
Just som jag tror att isen har lagt sig tillrätta kommer vinden med kraft från fjärran länder och går till våldsamt angrepp mot isen. Sakta smulas den sönder och förvandlas till en grå massa som vaggar i slow motion. Vinden bryr sig inte om hur andra agerar eller har det. Den far förbi med den hastighet som den finner passande. Annars är det långsamhet som gäller. Naturen saktar farten när vinterkylan lägger sig.
