På åsen
Sepember lyser med sin närvaro, men många fåglar ger sig av. Sädesärlan som följde mig så glatt i somras är borta. Nu är det rådjur som vågar sig upp till husen och äter av äpplen som ligger på gräsmattan alldeles framför huset.
Huset har blivit större i sommar och rött har blivit blått. Reaktionerna från grannar är avvaktande, dvs de tycker att vi skulle ha behållt den röda färgen, men vi är glada för färgen och för de nya stora rutorna och för att huset fått två våningar.
I det stora rummet på andra våningen ska jag under kommande år sitta och skriva om rådjur och sädesärlor och annat som faller mig i smaken.
Mary Gauthier håller tangentbordsfingrarna sällskap. Låten Between The Daylight And The Dark är kopierad en handfull gånger i iTunes så att Mary kan sjunga om och om igen.
När skrivhänderna förälskat sig i sin rytm övertalar de hjärnan att nicka godkänt till vilka tankar som helst, utan att kolla sanningshalten. Tror det måste vara så, skulle fingrarna sträcka sig långt ut i världen för att märka vad som är sant blev det aldrig skrivit något. 
Annorlunda är det när skrivandet är klart och de värsta överdrifterna behöver tas bort, skriver jag. Så är det oftast, men det borde nog inte vara så, kanske borde det vara tvärtom. Ja det borde nog vara tvärtom. Vi borde ta bort alla självklarheter och stegra överdrifterna till jordbävningar, vulkanutbrott, torka och översvämningar så att det blir lite fart på våra texter, skriver jag och underligt är det att sådana ord kommer till Mary Gauthiers Between The Daylight And The Dark.
Underligt för att vi har konventionella uppfattningar om bakgrunden till många texter. Jag kan lyssna till heavy metal och skriva om tystnaden och jag kan lyssna till Philip Glass och skriva om vad som helst. Jag kan vara insjunken i depressiv tystnad och skriva om ljuvlig samtalssamvaro. Ja, du som läser har säkert sedan länge förstått, men du får ha tålamod med att alla som skriver inte kopplar lika snabbt eller om kopplingen varit snabb inte kan låta blir att fortsätta att skriva för att händerna förälskat sig i en rytm och hjärnan i en tanke.