Kristianstad
Här börjar Kristianstad vill jag skriva. Vissa kitschiga formuleringar har en märklig dragningskraft. Sanningen är väl att Kristianstad börjar lite varstans. Här börjar min kanalvandring är en korrekt inledning. Vid pumpstationen Södra Dämmet är tre pumpar i ständig beredskap för att hålla Kristianstad torrt.
Stora faran för översvämningar kommer från Småland. Om för mycket snö smälter för fort förvandlas ån till Mississippi. Det inträffade senast i februari 2002. Pumparna vid Södra Dämmet kom på plats tre år senare. De ska inte försvara staden mot de från Småland kommande vattenmassorna. Försvaret gäller ett överdrivet regnande i staden. Tre kubikmeter i sekunden klarar pumparna av för att hålla stånd mot lilla faran för översvämningar.
Skillnaden mellan åns vatten och kanalens ses tydligt under stålkonstruktionen som skiljer vattendragen åt. På udden vid mötesplatsen överröstar porlandet larmet från biltrafiken på andra sidan ån. Vattenriket i Vattenstaden är vackert här. Om Vattenstaden finns även en sång: "Old Watertown, nothing much happpening down on Main, except a little rain."
Med vinden i ryggen och solen överallt går jag mot byggnader och människor i Vattenstadens mitt. Vid kanalkanten ligger änder och dåsar medan kråkor hoppar omkring på den gräsklädda vallen. Överallt dessa kråkor, deras anpassningsförmåga och överlevnadsinstinkt påminner om vår. Försiktigt tar jag några steg ner för vallen för att få lämplig vinkel för kameran.
Klick. Klick. Klick. Här fångar jag skönheten, skriver jag i anteckningsboken och lägger kameran åt sidan. En gång använde jag bara penna och tangentbord. Kameran var fotografens redskap. Försämrad tidningsekonomi och minskat intresse att betala för den tid och kunskap som är grunden för rimlig kvalité på ord och bilder tvingade mig att också bli fotograf. Jag har lärt mig att älska fotograferandet. Nödvändigheten har utvecklats till lust. Så måste det vara. Man måste anpassa medvetandet till varat. Livet blir besvärligt annars.
Så där ser det ju inte ut, säger hustrun när jag som ett uppspelt barn kommer hem och visar dagens bildfångst. Hon har fel. Trösten är att ingen blir profet i eget äktenskap. Andra betraktare tror att fotografierna är manipulerade i Photoshop. Så är det inte. Mina fotografier avslöjar att våra bilder av verkligheten skiljer sig åt. Må mina ord och bilder fungera som lockbete för andras färder i Kristianstad, tänker jag högtidligt och vandrar vidare.
Jag passerar en räls där några tåg inte längre ser ut att passera. Vid Östra Ågatan speglar gråbruna hus sig i vattnet. Över Västra Storgatan fortsätter vandringen på ett Söder som vid 1800-talets mitt, när kanalen skapades, var ängar och åkrar. Nu är stadsdelen packad med hyreshus.
Östra Boulevarden passeras. Den är inte särskilt boulevardaktig här. Några ögonblick senare korsar jag Södra Boulevarden. Det är uppenbart att de som har namngivit Kristianstads gator har haft pippi på väderstreck. Vid Kanalstigen är ett dussin parkeringsplatser vackert gömda under höga träd. Grusstigen rakt fram ser lockande ut, men det får bli en annan gång. Tittar istället på balkonger som ser ut att vara i koppar. Är det imitation eller har man verkligen kostat på huset kopparbalkonger?
Stannar på slänten vid P-automaten där Lagmansgatan börjar eller slutar. Ljus och vind skapar ständigt nya bilder i kanalens vatten. Jag fotograferar en stund innan vandringen fortsätter förbi bussar, Systembolag och en parkeringsplats som kunde ha varit ett vackert torg.
Framför Sommarro på andra sidan Nya Boulevarden faller jag i trance i den massiva grönskan. "Vattendofter, mörkt och grönt kaos, överallt andades och viskade löv" skriver Birgitta Trotzig om en grönska som för tankarna till regnskogen.
Staden som var här alldeles nyss är nu långt borta. I fantasin förvandlar jag mig till Tarzan och svingar mig fram högt upp i grönskan tills tröttheten anländer. Vilar på jorden i väntan på att Jane dyker upp. När det inte sker fortsätter jag i ensamt majestät till Bastionen Konungen.
Vid Bastionen växer kanalen till en damm i vilken stora villor speglar sig. Idyllen håller mig sällskap till Norrtullsskolan. Framför ett av husen ligger en gul kanot. Den borde jag ha lånat och paddlat åter in mot staden. Då hade jag sluppit se kanalens snöpliga slut vid vattentornet.
