KONST
Lynch, Van Gogh, Dylan, betraktare, speglingar, Bonnard, Gauguin och annat som har stått i vägen när jag tryckt till har hamnat här. Spännande har det varit. Jag hoppas att det syns; att jag blir en annan med kameraögon påsatta. Att det medvetna betraktandet med pekfingret i alarmposition tvingar fram ett seende som jag inte förmår utan kamera.
Utan möjlighet att utveckla tanken, ska snart skriva text som jag får betalat för, här på sidan skrivs som uppmjukning eller för att varva ner från det riktiga skrivandet, d.v.s. det som ger pengar. Det innebär inte nödvändigtvis att det blir sämre, ibland blir det nog riktigt dåligt och så är det inte mer med det. Becketts ord om att misslyckas bättre nästa gång fungerar som en morot som aldrig ruttnar.
Det händer att texterna här blir bättre och därför kan bli riktiga texter. För att riktiga texter inte ska bli förutsägbart tråkiga att skriva är det nödvändigt att skriva sådana här texter. Tror att det är nödvändigt att fotografera också, att fotograferandet utvecklar seendet och ett utvecklandet seende blir bättre texter. Ungefär så för mig och ungefär så för er andra. Vi hittar med andra ord på förklaringar som försvarar våra handlingar.
Snart är det slut med mina förklaringar till nedstående bilder. Kortfakta: pianisten är Dylans bild, pistolen hänger på en av Lynch målningar och Bonnard har målat den stilla eftermiddagen där barnen står vid bordet. Det pastorala jordbrukslandskapet är Van Goghs. Rummet med de vita gardinerna och den lejonfärgade katten som är på väg ut genom luckan längst ner på dörren är en spegelbild som uppstod i teverutan i mitt vardagsrum. Jag är mannan med kameran som ser in i spegeln. Det hände på Gammel Strands konsthall efter presskonferensen till David Lynchs utställning The Air is on Fire.
Ungefär så – är det något ni kan undra över går det bra skriva. Adressen finns i högra spalten på varje sida här på min hemsida.
