Klimatmötet
Budskapet från de många talarna på Klimatmötet i Köpenhamn är tydligt: kunskap om hur vi ska förändra världen så att vi förorenar mindre finns. Vad som saknas är viljan till handling. Under de första dagarna under klimatmötet går jag runt och lyssnar när människor berättar om sina projekt och sina organisationer. De är här för att visa vad de har gjort. De bygger ekologiska samhällen och verksamheter som är goda för jordens hälsa. De berättar om hur de skapar hus och livsstilar som inte förorenar. Kort skrivet: de skapar alternativ till den industri och den konsumtionskultur som är ansvarig för att vi är där vi är.
Jag är på de folkliga organisationernas klimatmässa i DGI-byen nära Hovedbanegården i Köpenhamn. Här finns aktivisterna som berättar om sådant de lyckats med. Här finns organisationerna som informerar om sådant de har utvecklat och sådant de försöker stoppa. Här finns människor från när och fjärran som samtalar intensivt om hur vi kan utveckla ett bättre umgänge med jorden än det vi praktiserar just nu.
Efter några timmar är huvudet så fyllt med röster om miljöprojekt och miljökamper runt om i värden att det lätt att glömma att verkligheten utanför är sig lik. Jag upptäcker det när jag går en tur för att få lite frisk luft. Utanför pågår julhandeln som vanligt.
Lisa Friedman berättar om hur människorna i Bangladesh försöker klara sig när vattnet stiger i ett land där miljoner fattiga har drabbats av översvämningar som under de kommande åren blir ännu värre. En kvinna berättar om hur kampen mot trädbaserat bränsle pågår i Storbritannien. En advokat från Österrike berättar om ekologiska bomullsodlingar i Indien i samarbete med lokala vävare och trädplanterare. Nille Glæsel från Lofoten berättar om hur hon håller på att skapa ett samhälle med ekologiska hus som ska bli självförsörjande både när de gäller energi och matvaror.
I Internews monter berättar Sofie Steffensen om att organisationen för miljöjournalistik senare under Klimatmötet kommer att dela ut Earth Journalism Awards till femton olika journalister som belönats för sina miljöreportage.
Det görs hur mycket som helst. Man behöver inte lyssna och läsa särskilt länge om de många projekten för att få intrycket av att vi är på rätt väg, men det är lite grann som med spelindustrins reklam. Alla kan vinna, men vi glömmer lätt att de flesta aldrig gör det.
Det är, tänker jag, som att vara på bokmässan i Göteborg. Man går runt och lyssnar och läser och tänker på allt man vill läsa. Här tänker jag på sådant alla borde känna till och läsa, men utanför pågår julhandeln som vanligt.
Om Amazonas talar Andreia Fanzeres och Cristiane Prizibiscz. De berättar om hur röken från brända marker ligger som jättelika moln över den skövlade regnskogen. Om Arktis berättar den libanesiske journalisten Raghida Haddad som reste där för några somrar sedan och rapporter om ett område där isen från 1980 minskat från 7,8 miljoner kvadratkilometer till cirka 4 miljoner.
Gerard Wynn och Sunanda Creagh berättar om hur handeln med utsläppsrätter håller på att kollapsa i Papua Nya Guinea. De har sett hur löftena om att bevara regnskogen kommer att bli en potemkinkuliss
bakom vilka storföretagen kommer att fortsätta sin miljöförstöring. Och utanför pågår julhandeln som vanligt.
Klimatmötet ska skapa en handlingsplan som minskar farten på vår resa in i framtidens klimatkatastrofer. Vissa länder, med USA i spetsen, vill nästan inte minska farten alls. Danmark säger att man vill minska farten. Det räcker för att Danmark i svensk TV ska presenteras som ”miljöivrare.” Det är så man vill uppfattas.
Köpenhamn har under flera år lanserats som en grön stad. Delegationer från hela världen kommer hit och låter sig imponeras av de många cyklisterna. Att föroreningarna från bilarna ökar varje år är något som förbigås med tystnad. Att Köpenhamn är en starkt förorenad stad är inget som nämns när reklamen om Wonderful Copenhagen delas ut. Däremot presenteras så många små hyggliga företag med miljöriktig profil att man kan tro att ekologin i Danmark har vunnit på knockout mot miljösvineriet.
Sanningen är att Danmarks största företag är ett av de företag i världen som förorenar mest i världen. Det förbigås helst med tystnad. Däremot skrivs det just nu en hel del om hur Mærsk i framtiden ska förorena lite mindre.
Danmark har inget emot en bra miljöpolitik, bara den inte skadar affärerna. Om landet inte uppfattas som miljövänligt kan det skada affärerna. Därför måste Danmarks politik se miljövänlig ut. Därför presenteras Danmark som miljövän.
Den övergripande punkten på värdlandets dagordning är att klimatavtalet ska bli en lönsam affär. Läckan som avslöjade att danskarna provkört avtalstext med den nation som är och har varit världens i särklass största förorenare bör inte förvåna någon. Danmark har sedan Fogh Rasmusens nära samarbete med Bush varit en lydig springpojke för amerikanska intressen. Fogh belönades följdriktigt med chefsjobbet i Nato för sin vilja att gå i amerikanskt ledband.
Det danska miljövarats olidliga lätthet under Klimatmötet illustreras av att en huvudtalare vid den största demonstrationen är en före detta fotomodell. Oavsett hur illa det kommer att gå på Klimatmötet kommer Danmark, på kort sikt, att vara en vinnare. På lång sikt är vi alla förlorare om radikala förändringar uteblir, men det är nuet som räknas, som en mäklare sa på Wall Street om investeringar: ”vad aktierna är värda om några minuter bryr jag mig inte om.”
Vad Danmark bryr sig om är business. Vad de tiotusentals demonstranter som i dag kommer att tåga på Köpenhamns gator bryr sig om är förändringar. De vet att det inte räcker med vackra ord och ekologisk mjölk för att skapa förändringar. Det vet att det kommer att behövas våldsamt många demonstrationer för att skapa den nödvändiga förändringen.