Hornbæk cykeltur 1
Februaridagen i Hornbæk är grå, det är vindstilla och två plusgrader. Det är vinter vid sundet. Jag hoppar på min blå cykel och rullar nerför backen och in på stigen som går runt sjön. Varma sommardagar är tusentals turister. I februari är det bara jag. I tjugotre år har jag bott här, tillräckligt länge för att känna alla kvarter, stränder, skogar, vägar och stigar i och runt samhället, har jag inbillat mig. En titt på kartan och det blev tydligt att det finns områden jag aldrig sökt mig till. Det gillade jag inte och sedan några veckor är jag på upptäcktsfärd i mina hemtrakter. 
I lövskogarna rakt västerut har jag ridit i flera år. I det långsmala skogspartiet som följer stranden och vägen mot Helsingör har jag vandrat och åkt kälke med barnen när de var mindre. Nu när de blivit större joggar vi tillsammans ibland, men mest springer jag på egen hand. I havet vid den stora sandstranden har vi simmat, men till området tre fyra kilometer nordväst om samhället hade jag, tills för några veckor sedan nästan aldrig varit.
Is ligger ännu kvar på sjön, men någon skridskovinter lär det inte bli. Det har inte blivit mer än fem skridskovintrar på 23 år. Jag hoppas varje vinter, för att det var roligt att se hela familjen i aktion på hal is.
Jag cyklar vidare längs den största sjön och sedan till den lilla sjön som ligger strax intill. Den anlades för några år sedan. Några hägrar har hållit till här hela vintern. I den stora kråkkolonin som håller till i träden mellan sjöarna är det tyst. Vid sjöns slut svänger jag till höger och kommer förbi den gamla bondgården. Den blir en påminnelse om hur välbevarat samhället är, nästan för idylliskt och rart. Det är väl anledningen till att Carsten Jensen föreslog att hela Nordsjälland borde asfalteras, som om det gick att asfaltera bort idyllen! 
Jag stannar och tar en bild vid bilverkstaden som ligger vid stora landsvägen som går till Köpehamn. Jag tog några bilder vid sjön också, som brukar jag, men bilverkstaden har jag aldrig plåtat tidigare, men jag har beslutat att plåta rakt upp och ned utan att tänka på att det skulle se fint ut. Det är ingen kameratur på cykel. Det är en cykeltur med kamera. Hade jag varit på jakt efter riktigt fina bilder hade jag inte tagit med kameran – februari är väl en av de månader när det ser minst fint ut, om inte snön ligger. 
Sedan blir det en knapp kilometers färd på farliga Villingebækvejen där det är femtio, men flertalet bilar kör i minst 70. Jag svänger in vid Saronvej och kommer förbi gården som odlar ekologiska grönsaker och strax efter gården med hästar och sedan svänger jag ner på en väg mellan åkrarna som få människor använder, inte ens sommartid.
Vägen som går längs åkern är besvärlig att cykla på, ja på ett ställe var det så mycket sankmark att det inte gick att cykla alls, men för några veckor sedan var kommunens folk och fixade vägen på den delen som är närmast skogen. Jag sänder en tacksamhetens tanke till arbetsfolket när jag cyklar på flisstigen och sedan följer skogskanten. Vid skylten som pekar på Tegners svänger jag. Det är kul att se en skylt mitt ute i nowhere om att här finns ett museum i form av betongbunker bredvid heden där statyer som ser antika ut skapar ett landskap som inte liknar något annat, men jag har vandrat här så ofta att det ska vara ett speciellt väder för att fånga mitt intresse.
Jag cyklar ner från sluttningen på baksidan av Rusland som hedlandskapet kallas. Stigen korsar en dalgång och når sedan en trappa, men nu har tröttheten tagit makten över mina fingrar så det blir inte mer skrivit nu - fortsättningen följer kanske!