Sommaren 2010
Sommaren är här och joggingrunderna blir allt bättre.
Över gatan och sedan till vänster nerför backen mot sjön. Där kommer jag in på en grusstig. Efter en knapp kilometer mynnar den ut på en asfaltväg som strax når en större väg där jag tar till vänster och efter ett par hundra meter till höger och sedan till vänster på en grusväg. Den följer jag några kilometrar innan jag kommer in i ett område som inte kunnat bestämma sig för om det ska vara stad eller landsbygd och för tillfället är ett virrvarr av träd, staket och hus.
Solen är påtagligt närvarande. Vinden är påtagligt frånvarande. Värmen sprider sig i kroppen som snart finner sin rytm. Det känns som om jag kan springa i evighet. Det är i sådana stunder det går att leka med tanken på att ställa upp i något av de extrema långloppen. Det kommer att stanna vid tanken. Det får räcka med vanliga maratonlopp.
Terrängen är inte särskilt kuperad, branta backar finns det inga, men en backe är lång och seg och jag saktar farten när den börjar. Långsamt! Jag lyder och saktar farten. Får det gå hur långsamt som helst, undrar den vilda rösten. Ja, svarar jag och löper leende uppför backen. När jag rundat krönet möter jag en hund. Ägaren kommer strax efter. Hundar kan vara farliga. Tusentals löpare blir bitna varje år. Jag gillar hundar och än har jag inte blivit biten.
Solen håller mig sällskap. Det här är löparlivet. Känslan från sommarens löpningar lagras för att aktiveras under vinterdagar när trötta fötter sladdar i snöslasket. Långsamt säger jag till mig själv, men det är inte så lätt. Det värsta med en form som ännu inte är god är att kroppen minns. Minnet av det perfekta tempot är som en tatuering i blodomloppet. Konsten är att förvandla tatueringen till en påminnelse om hur det åter kommer att bli.
Efter att ha kommit över den lite större asfalterade vägen leder stegen in på ett stigområde i stort område med villakvarter. Vänster, höger, vänster lite som det passar. Fötterna känner varje skiftning i terrängen. Jag kan stigarna utantill. Ja, jag kan vägarna i det här landskapet bättre än alla kartritare.
Jag springer och när jag kommer hem så skriver jag. Jag har provat andra idrotter. Inget passar mig lika väl som löpning. Jag har provat andra yrken. Inget passar mig lika väl som att skriva. Det finns, tror jag, något som passar alla. För mig har det alltså blivit skrivning och löpning. Att det är så märktes direkt efter frakturerna i foten. Fingrarna fick det jobbigt när foten inte fungerade för löpning. Välbefinnandet växer i takt med att turerna blir allt längre och fingrarna på tangentbordet allt snabbare.
