Hornbæk cykeltur 2

Hornbæk och jag vaknar i vitt. Jag  slår mig ner vid köksbordet med svart dryck, apelsin och ostmacka och ser hur flingorna faller på gårdsplanen. Jag borde ge mig ut direkt. Vinterdagar vid sundet kan vara korta och i eftermiddag kan det vara över, gråslask igen, men jag måste skriva plikt först och ringa samtal så att extra tunga månadsräkningar inte fräter hål på konto och sinne. Skriver som blixten och telefonsamtalar sedan.
Tio är jag uppe på hojen. Jag tittar ängsligt på träden. Vitheten rinner nerför grenarna. Cyklar samma väg som för två dagar sedan, alltså nerför Sauntevej och till vänster på vägen innan järnvägsövergången och så lilla stigen ut till stora sjön – stigen runt sjön är två kilometer lång. Följer stigen på den norra sidan och stannar vi den lilla ön och fotografer – gråbruna träd speglar sig i grått vatten där issörjan närmast kanten ger annorlunda lyster i speglingen. Blir ganska bra, men någon större kick ger inte klicken på kameran – en vinter när sol och is samspelade på bästa vis fick jag en av mina bästa vinterbilder här. Dagens bild är långt ifrån ett mästerverk – å andra sidan skärper det synen att bära kameran med sig hemmavid.
Jag stannar vid bäcken som rinner mellan lilla och stora sjön – inga ljud från kråkorna i dag heller – vissa sommarkvällar är kråkornas konsert  en extremt högljudd affär.
Jag möter hundar som svansviftar och människor som nickar vänligt. Vi är många som har erfarenhet av korta vinterdagar och vet att det gäller att passa på medan världen ännu är vit.
Snabbtramp på tråkiga Villinegebækvej en kilometer innan jag svänger in til hästgården vid Saronvej. Framför mig tre fyra kilometer längs åker, skogskant och in i skogen innan jag på Ruslands backar kanske möter människor igen.
Nu när jag skriver är det några timmar senare. Brukar skriva direkt när jag kommer hem, men jag har varit i Frederiksund på sjukhuset med min yngste son som fick bra träningsprogram för svagt utvecklade muskler på knänas insidor.  Körde fel på vägen dit, att ta sig från östra till västra Själland är aldrig lätt och så länge jag envisas med att inte kolla kartan ordentligt är det rätt åt mig att komma fel. Vi var ute i god tid och vi hamnade på rätt sköna vägar strax söder om Hillerød.    
Nu cyklar jag åter längs åkrarna på Ruslands baksida. Det är ett gammalt stenålderslandskap och när man kommer inifrån land syns tydligt hur vattnet  genom årtusenden har arbetat sig fram genom landskapet. Jag lyssnar till Mary Gauthier när jag skriver. Orden i hennes sång stämmer med ljuset utanför fönstret – medan jag skriver faller mörkret hastigt – Between the Daylight and Dark är kopierad en handfull gånger i iTunes för att återskap stämningen längs fälten så att jag kan fundera över varför jag tyckte så mycket om att cykla där i dag – kanske för att det var besvärligt och kallt och ödsligt – borde väl ha tyckt mer om att komma in i skogens vithetsidyll, men så var det inte. Kommer i tanke om första gången jag vandrade länge i en av sydvästra USA:s öknar. Blev förvånad över känslan och den har återkommit varje gång det blivit öken.
Jag stannar vid Rudolph Tegners skulpturer på Ruslands vitpudrade hedmark.
Kylslagna huttrar kopparmänniskorna i snålblåsten som alltid får bra fart uppför hedens sluttning.
När jag ska börja plåta tar batteriet slut och precis som för några dagar sedan har jag inget reservbatteri med. Blir sur på mig själv och cyklar hem på stora vägen i stället för längs stranden som jag brukar.