Helsingborg
Överallt är Helsingborg vackert, mest och bäst upplevs det till fots, men det går att anlända i bil på E 4:an, som närmast havet bär namnet Hälsovägen. Där slingrar sig vägen fram i en ravin mellan två parker. De grönskande sluttningarna i Öresundsparken och Vikingsbergsparken är så branta att resenären för ett ögonblick kan undra om världen försvunnit. Det har den. När den dyker upp efter den sista kurvan får resenären en skönhetschock. Havet mellan de vita byggnadskropparna, som rymmer ett konserthus och en teater, dyker upp med sådan kraft att det är bara att trycka på bromsen och njuta så länge det går. Är det rött ljus vid Henry Dunkers plats går det att se allt det blå mellan de vita byggnaderna och fundera över om en stad kan komma närmare havet än Helsingborg, och så är det inte bara här. Överallt sträcker sig havet långt in i staden. Rådhuset, Stortorget, Hamntorget, Sundstorget och hundratals hyreshus ligger på stenkastsavstånd från Öresund.
Hälsovägen är en av många backar som siktar på havet. Det går också att cykla i full rulle nerför Halalid och tänka att bättre än så här kan cykelfärden till stranden inte bli, men det kan den. Tinkarpsbacken är bäst i staden på två hjul. Under en period av mitt liv bodde jag i Helsingborg och cyklade fram och åter till jobbet i Höganäs. På hemvägen var Tinkarpsbacken min fartdröm. Innan jag nådde så långt var det bara att njuta av cykelfärden genom Lerberget, Viken, Gråläge, Hittarp, Laröd och Sofiero. Stockholmsjournalisten och författaren Jan Olof Olsson, mest känd som Jolo, har också njutit av skönheten längs kusten norr om Helsingborg:
”Av alla vägar är dessa i nordvästra Skåne nästan de behagligaste i landet, i Europa, kanske i världen. De vindlar så charmerande vare sig man kör bil, cyklar eller går. Slättens värme bryts i rätt ögonblick av den ljuva svalkan i en bokskog eller den lite strängare kylan från en barrskogsplantering. Rätt vad det är ligger havet i ett vackert blänk mellan två kullar.”
Kullarna ligger mellan Kulla Gunnarstorp och Laröd. Det går, med god form och mycket vilja, att cykla upp och nedför kamelryggen, som kullarna kallas, utan att växla ned från den tyngsta växeln. Sedan slingrar vägen genom Laröd och förbi Sofiero innan den når Tinkarpsbacken. Nerför den går det att cykla hur fort som helst. Strax innan backen planar ut på Drottninggatan möter tångdoften från Vikingstrand.
Cyklar och bilar i all ära, men det är till fots städer ska upplevas. Havsutsikternas paradvandring börjar från Sofiero, fortsätter genom Pålsjöskog och vidare hela vägen till Kärnan och helst längre, gärna hela vägen till Ramlösa. Är det sommar och sol kan man ta bussen till Sofiero och inta frukost med kunglig havsutsikt innan vandringen mot centrum påbörjas.
Vi som har vuxit upp i och lärt oss att utforska staden till fots har förstås personliga favoriter, beroende på var vi bott och vad vi gillar. Vindstilla och stekheta sommardagar är Nicandersgatan oslagbar. Under många år bodde jag alldeles runt hörnan, så jag har vandrat nerför den lilla gatstumpen hundratals gånger.
Vanan suddar ofta ut skönhetsupplevelser, för mig kommer det aldrig att ske vid Nicandersgatan. Innan gatan riktigt hunnit börja svänger den tvärt till höger. Tio meter senare svänger den till vänster. Den korta raksträckan fyller min kropp med glädje och längtan. Jag vet vad som väntar och blir aldrig besviken. Skuggan från en lyktstolpe ligger som en bom över gatan, så det är naturligt att dröja på stegen för att känna hur förväntan stegras. Sorrento ekar det inom mig, ty det här är drömmen om Italien förverkligad i Helsingborg. Hela sundet öppnar sig för vandrarens blick.
Här ligger världen öppen och inbjudande, men jag ska inte så långt. Här längtar jag aldrig bort. Det går inte att längta bort från en sådan upplevelse, men när solen hänger som ett svetsaggregat över Kronborg måste vandringen mot havet fortsätta. Nerför trappan till Margaretaplatsen, genom parken och över Drottninggatan och vidare förbi Gröningen och sedan är det bra att välja strand: Tropical Beach, Järnvägsmännen, Gröningen, Kallis, Fria eller Pålsjö.
Sommaren 2007 har Gröningen fått en träbeklädd terrass närmast stranden och nya bryggor, så det är bara att hoppa i och simma. Sommarhav finns för att simma i. När jag simmar är jag en simmare. Vad jag är på land saknar betydelse. Jag tänker inte ens på det. När jag simmar så simmar jag. Ju mer sommaren åldras desto bättre går det. Lugnt och metodiskt simmar jag längs Rivieran i världens vackraste sund. Strömmen är inte så stark här. Simtag efter simtag plöjer jag vågorna utanför stränderna där jag badat sedan tidiga barndomsår. Ett ögonblick tänker jag på några rader från Taubes brev från Lillan: ”sjön är så varm och jag badar varje dag och jag hoppar i utan att bli rädd, för nu simmar jag så bra.”
Jo, nu simmar jag så bra. Refrängen fastnar medan jag simmar förbi Fria och Pålsjöbaden. Vid Vikingstrand simmar jag i land. Människor som inte tycker att sommaren är den bästa årstiden har säkert inte vandrat och simmat längs kusten i Nordens vackraste sommarstad, tänker jag när jag vandrar tillbaka längs stranden.
Det finns människor som bara badar under sommaren, men många har fattat att det går att hoppa i hela året. Vinterbadartraditionen i Helsingborg är stark, för mig började det redan i tonåren. Det var korta kalla dopp efter långa historier av gamla gubbar som suttit i bastun så länge att håret trillat av och magarna vuxit till fotbollsstorlek. Det var namndropp och minneskavalkader med inlagda skämt så förutsägbara att det var omöjligt att inte skratta i förväg.
Mitt område har varit mellan hamnen och Pålsjöbaden. De första åren var jag tillsammans med mamma och mina två systrar på Pålsjöbaden. Sedan blev det Kallis, perfekt för en liten pojke, som halvt dold bland stenarna, kunde spana in nakna kvinnor som gick för trappor ner i och upp från havet. I tonåren blev det Fria. Under sommarjobben i hamnen, på den tiden stuvades det fortfarande i Norra hamnen, blev det Järnvägsmännen. Namnet kommer från den tid då det som nu är Gröningens flera fotbollsplaner stora gräsmatta var godsbangård. Då var det bara för SJ:s folk att vandra över rälsen och hoppa i vid Järnvägsmännen, utan att tänka på badkläder. De går fortfarande att bada naken vid Järnvägsmännen. Det är bara att klättra över muren och lägga kläderna bland stenarna.
Helsingborg är en gammal stad, men de första 800 åren är inte mycket att skryta med, få städer har varit det, länge var de bara små och smutsiga. Riktig fart tog stadslivet först under 1800-talets senare hälft i samband med industrialiseringen. Ingen annan svensk stad upplevde en industrialisering som var lika mäktig. Under några få decennier förvandlades Helsingborg från en trött landsortshåla till en av rikets ståtligaste städer.
Ännu vid 1800-talets mitt hade främmande resenärer förfasat sig över hur smutsig och föga attraktiv staden var. Industrialiseringen gav Helsingborg dess storhet, med nya ståtliga byggnader längs paradgatorna nära havet var det omöjligt att inte bli imponerad. ”När nu Järnvägsgatan och Drottninggatan står färdiga kan en främmande resenär lätt få intrycket av att ha kommit till en betydligt större stad, ja nästan en huvudstad”, skrev Emil Key år 1885.
Främlingarna kom och några blev så förtjusta att de stannade kvar. Henry Dunker skapade sitt industriimperium med Helsingborgs Gummifabrik som huvudkontor. Den schweiziske invandraren Rudolf Zoega började rosta kaffe i en butik vid Sundstorget. Den mest betydelsefulle inflyttaren behövde inte resa så långt. Petter Olsson kom från Flenninge. Som ung började han arbeta som biträde i en bod på Långvinkelsgatan. Ingen annan person har betytt lika mycket för Helsingborg som den frireligiöse bondpågen.
När alla hyllade de ståtliga paradgatorna och ansåg att Helsingborg hade fått en respektabel front mot havet lade konsul Olsson fram nya visioner. För att förverkliga dem behövde han en bit av havet, en järnväg och en bättre hamn. Hans visioner och flit var han drivkraften bakom det moderna Helsingborgs födelse.
När upplever man staden bäst? De som bott många år vid sundet vet att alla årstider existerar. De äldsta invånarna kan berätta om krigsvintrar med skridskoåkning och korvförsäljning på ett isbelagt sund. Trots isvintrar, höststormar och vårmånader när regnmolnen parkerar mellan Kronborg och Kärnan finns det ingen stad i norra Europa där känslan av sommar är lika stark. Den viktigaste förklaringen är förstås läget, men medan 1800-talets resenärer klagade över att det inte utnyttjades kan dagens besökare glädja sig åt ständiga förbättringar.
En viktig förändring ägde rum när järnvägen grävdes ner under centrum. Det har inneburit en pånyttfödelse av strandlinjen hela vägen norrut. De gamla silorna i norra hamnen jämnades med jorden och kajen fylldes med museum och bostadshus. Bron i Norra Hamnen har skapat ett levande båtliv och fått Parapeten på promenadavstånd från centrum. När stadsplanerarna skapade en palmstrand längs muren vid Parapeten reste journalister från hela Sverige till Helsingborg för att kolla om det nu var så häftigt som ryktet gjorde gällande. Ingen blev besviken. Tropical Beach är en skön start på den långa Rivieran.
Ska det skapas nytt måste en del av det gamla bort, det går ju inte att erövra hur mycket hav som helst. När jag vandrar längs havet i Helsingborg vill jag ha bort mer av det gamla. Bensinstationen vid Margaretaplatsen borde jämnas med marken och lämna plats för en rejäl skyskrapa med ett stort garage under landborgen vid parken.
Sommaren 2007 har staden inte bara bjudit på soldäck av trä och bryggor framför Gröningen, stigen längs havet har blivit bred och ståtlig. Vandringen mot norr uppfyller alla krav på en riktig Riviera hela vägen till Pålsjöbaden. Att det har blivit så bra kan förvåna, ty stadens invånare har inte applåderat förändringarna, inte förrän de har varit på plats en tid. Då har de glömt sitt motstånd mot det nya och erkänt att det blivit mycket bättre än de hade tänkt sig. Sanningen är att många invånare inte kan tänka sig något nytt som inte liknar det gamla. Helsingborgarna har varit ett konservativt släkte när det gäller förändringarna. Ingenting har kunnat rivas utan att det har protesterats. Talande är att den största demonstrationen i stadens historia gällde bevarandet av den gamla teatern. När det nya biblioteket skulle uppföras i stadsparken på 60-talet urartade protesterna till kravaller med stenkastning. Och när det nya museet skulle uppföras vid Norra hamnen hade tusentals helsingborgare skrivit på protestlistor om att det borde ligga någon annanstans och när silorna skulle rivas i Norra Hamnen var det likadant. Listan på protester mot moderniseringen av staden har varit lika lång som Öresund. De styrande har, tack och lov, haft mod att ignorera folkliga protester.
Var i staden upplever man havet bäst? Överallt är ett enkelt svar på den svåra frågan. Ett utförligt svar kräver fler ord. Bäst tycker jag om är variationsrikedomen, tyvärr missar många den när de likt fjärrstyrda robotar ständigt beger sig till samma strand. Det fordras rastlöshet och goda ben för att upptäcka alla smultronställen längs havet.
Är rastlösheten lika stor som hos mig följer med automatik god kondition. Tjugo år gammal lämnade jag för första gången Helsingborg för att resa ut i världen. Mitt i sommaren vandrade jag runt och talade med långtradarchaufförerna vid färjeläget. Första liften tog mig till Basel. Sedan liftade jag runt i Europa under sensommaren och hösten innan jag kom hem lagom till jul. Jag har lämnat Helsingborg många gånger sedan dess och återvänt med upplevelser och intryck från länder i alla världsdelar. Resorna har förändrat synen på min hemstad.
Varje gång jag återvänder har uppskattningen av det som möter mig vuxit. När jag långt borta i en stad i främmande land står och ser ut över havet tänker jag ofta att det nästan är lika vackert som i Helsingborg. I få städer är havet lika nära, i San Francisco och Istanbul är det så. Venedig är självfallet utom tävlan, den ligger ju i havet. Kritiklös beundran av min barndomsstad kanske du som läser frestas att tro, om jag hade slutat här. Därför fortsätter jag, ty även om jag gillar det jag ser när jag går omkring i Helsingborg så saknar jag sådant som ännu inte har förverkligats. För det kan bli mycket bättre.
Stadsplanerare, byggjobbare, krögare och massor med folk har gjort stränderna närmast hamnen till en succé. Ska fortsättningen norrut bli lika bra fordras genomtänkta och ibland radikala lösningar. Entrén till Pålsjöbaden måste flyttas närmare havet, gärna med en terrass helt ned till vattnet. Då kan det skapas en stor öppen plats där Drottninggatan, Strandvägen och vägen från Pålsjöskog möts, med ordentliga passager för cyklister och gående.
Det är ingen tillfällighet att historierna om havet och Helsingborg utspelas i norr. På Söder väntar staden ännu på sitt möte med havet. En tunnel som förpassar tåg och bilar under jord kommer att byggas. Då kan det skapas gator och byggnaderna nära havet som får den gamla paradgatan mellan stadens torg att framstå som en vanlig stadsgata. En magnifik skyskrapa längst ut på kajen där Oslofärjorna förr lade till kunde få Turning Torso att framstå som ett ordinärt bostadshus. När husägarna i Rydebäck och Hittarp blivit för gamla för att sköta sina trädgårdar och när Campus Helsingborg ska locka studenter från när och fjärran är det havet som är magneten. Så mycket vackrare än det är i Helsingborg kan det inte bli.
Texten är ett kapitel i en bok om Helsingborg som just har utkommit.