Haväng
Haväng
vinden, ängarna och havet
Österlen är Sveriges modernaste litterära landskap. Här observerar Jacques Werup hur "ödegårdarna befolkas av neurotiska akademiker som leker lantarbetare till musik av Pink Floyd." I upptakten till Klas Östergrens “Handelsmän och partisaner” sjunger Waterboys “We´re sailing in a strange boat heading for a strange shore.” I Tomas Löfströms “Änglar och rebeller” lyssnar Kim på Jefferson Airplanes “Surrealistic Pillow” i bilen på väg hem från Lund.
Alltid är någon författare på väg hem till Österlen. Hit återvänder de med sina intryck. Östergren från Stockholm, Werup från Paris, Ulf Lundell från sina kärleksbekymmer och Löfström från Asien och den grekiska övärlden. Utan de återkommande injektionerna från världen vore Österlen inte vad det har blivit, “ett skånskt Provence eller Toscana”, för att citera Tomas Löfström. Utan diktarna hade Österlen förblivit det bondland det också är.
Kärleken trivs på Österlen, men dess litterära blomning är kort, hos Lundell bara "mellan hägg och syren", hos Werup lite längre, men "mot slutet av september" har den älskade "givit sig av, uttråkad av alla praktiska bekymmer." När kärleken vissnar erbjuder landskapet tröst och försoning. "Både tungsint och rastlös" söker Ulf Lundell sig till havet, inte för att vandra längs det eller simma i det, utan för att kyssa det och bli "uppfylld av det märkliga i att finnas till."
Österlens dragningskraft låter sig förklaras, inte minst vid Haväng. Det är vackert här, skriver jag och kan citera vem som helst. Hyllningarna till landskapets skönhet är ett återkommande tema, precis som samlivsproblemen, även om de väl inte är värre här än någon annanstans, men de finner sig väl tillrätta i trakten. Kim i Tomas Löfströms "Änglar och rebeller” är "trettiosex år gammal. Vuxen, medelålders, med egna barn. Men fortfarande med känslan av att just ha börjat leva. Känslan av att allt återstår." Hon har svårt att få styr på sitt liv. Landskapet blir hennes räddning. Från början var det inte hennes. Nio år gammal kom hon från Småland till Österlen och kände omedelbart att "detta landskap av gräs och vind, av äng och hav och avenbokars stammar" var hennes.
Till Haväng kommer de flesta på landsvägen. Vi parkerar bilen, öppnar grinden till landskapet och går mot havet. Det dröjer inte länge förrän vi glömmer bort både det gamla vanliga jaget och den gamla vanliga tiden. I Haväng ser ingenting ut att ha förändrats. Sådana illusioner kan endast tillfälliga besökare hysa, ty heden som sträcker sig mot norr, och som är central för upplevelsen av landskapet har inte alltid varit ödslig.
Byarna som tidigare fanns försvann när militären behövde ett skjutfält. Det skjuts än, men inte särskilt ofta, sommaren 2001 endast en gång, enligt anslag som förkunnar att strövandet på skjutfältet sker på egen risk. Rädslan för vad som händer när kanonerna knallar på fälten och i skogarna norr om Haväng gör att människorna flockas vid stranden och på kullarna omkring Verkeåns utlopp. Landskapet är sällsynt välkomponerat här. Heden från Ravlunda sluttar långsamt mot havet. Den frodiga grönskan från Verkeån skär mitt in i de naket gula kullarna. Träden vid gravhögen intill dösen sträcker sina kronor mot himlen. Hästar betar i det höga gräset mellan alarna som kantar Verkeån. Känslan av det förgångna är stark. Till detta uråldriga landskap söker sig diktarna för att finna kraft och inspiration att skildra det moderna Österlen.