Dyrehaven
Svängde av motorvägen vid Nærum. Nostalgin är oundviklig kilometrarna ner till Strandvejen. Det här var min helgväg under de år arbetet fanns i Halmstad och kärleken i ett hus i Virum med utsikt över skogen på andra sidan Furusjön. Senare när jag flyttade hit blev skogarna längs kusten norr om Köpenhamn mitt andra hem under de första åren i Danmark när barnlös helgkärlek skulle omsättas till familjeliv med studier, nytt arbete och barn.
Skogen var min räddning när samlivet var kaotiskt. Ibland vandrade vi tillsammans, mest var hon ute i sällskap med sin häst och jag sprang längre och fortare än jag trodde var möjligt. Den korta söndagsrundan var 25 kilometer och brukade i maklig fart ta två timmar. Svårt att gå i gamla löparspår utan att det rycker i benen. Det är väl en anledning till att jag har kameran med, men för säkerhetsskull har jag extra joggingkläder i bilen om trycket skulle bli för svårt.
Strax innan Strandvejen kommer dimman, så intensiv att sikten är mindre än femtio meter. Trafiken är intensiv. Man skulle kunna tro att det är ett stort arrangemang på gång och det kan man kanske skriva att det är. Människor är på väg till den vanliga söndagsvandringen i Dyrehaven. Jag parker vid Springforbi, bara några få av de många parkeringsplatserna är lediga. Dimman följer mig uppför sluttningen in i den skogsparken, men efterhand ger den vika och när jag kommer upp till Eremitageslottet är solen i högform och det är packat med människor och kronhjortar som närmar sig brunstperioden.
Hösten är på väg, men det dröjer en vecka eller två innan alla färger är som de ska vara för at bilderna ska bli riktigt höstlika, men dagens skörd med blandningar av sol och dimma får duga till dess.