AMERIKA 2011
CHICAGO 22 MARS
NEW ORLEANS 24 MARS
Det snöar i Chicago i dag. Jag var där i går. I dag är jag i New Orleans. Här är 23 grader och det är, som en av de få platserna i USA, tillåtet att supa på gatan. Folk gör det.
Inte så att det blir rejält packade. Berusningen märks mest som en känsla av partystämningen på Bourbon Street, men det räcker att vandra på parallellgator och tvärgator för att det ska vara lugnare och larmet drar i gång först sent på eftermiddagen. Annars är det förstås känslan av att vandra i kvarter som inte liknar några andra kvarter någon annanstans som gör det så spännande att vara här. Jodå, jag kan förstå kritiker som tycker det är kommersiellt, larmande, med för mycket sprit och dålig musik. Men det är också levande. Det finns en energi som är inspirerande och det finns en hård tuff vardag för de artister, musiker och gycklare som konkurrerar om besökarnas uppmärksamhet och pengar.
Att komma från det prydliga och kulturtunga Chicago till New Orleans är en mental flytt som är mycket större än temperaturskillnaderna. Det är mer krävande att vara här. De franska kvarteren är människor och när man som jag fotograferar mycket är det närkontakt mest hela tiden. I 99 fall av hundra är det problemfritt. Ja, det är bättre än problemfritt. Det är skratt och leende och massor av visade bilder och massor av uppskattande kommentarer.
Digitalt fotograferande har förändrat vårt sätt att fotografera, även för oss som lever av att göra det. Jag tänker på gamla tiders svart-vita flanör fotografer med ikonen Henri Cartier-Bresson som tydligt exempel. Deras stillsamma fotograferande är väsensskilt från de slags bilder de flesta, både proffs och amatörer, tar i dag. En annan fördel med att så många oavbrutet fotograferar är att det blir lättare att göra det. Den hundrade gången är när jag fotograferar musiker som kräver att jag ska lämna fotopengar. Det gör jag ofta, men inte till aggressiva utpressartyper. Det blir alltså lite hårdhänt käftande emellanåt, men som skrivet – 99 gånger av hundra är det bra. Tar jag så många bilder? JA.
New Orleans är tolerans, har varit så länge, är så fortfarande. Det var därför homosexuella författare som Tennessee Williams tidigt fann en fristad här, tillsammans med en lång rad andra författare, konstnärer och musiker som fann det omgivande samhällets moraliska ramar för trånga. Vad man snabbt inser under vandringar är hur lätt det här måste fungera som en stad i staden. En stad där invånarna känner varandra och känner till varandras vanor och vänner. Ett typiskt talesätt på intimitet och tolerans är talesättet "Du får göra vad du vill bara vi får reda på det."
Så är det med mig också. Här finns inga hemligheter som inte snabbt blir avslöjade! Problemet kära läsare är tiden. Jag är på väg. Mot andra upplevelse, andra platser och andra bilder och nya texter. Kan därför inte sitta på kafé och hotellrum och skriva hur länge som helst. Livet som resenär måste gå vidare. Och det är snart dags att lämna New Orleans. Ses på en annan plats håller jag på att skriva, men så är det förstås inte. Jag ser andra människor och annat på andra platser och du kan följa med på sidan här i takt med att resan går vidare.
LOUISIANA 27 MARS 2011
Katrina är välkänd. Det var hon som lade New Orleans under vatten. Det var hon som dödade tusental och gjorde hundratusentals hemlösa under den värsta naturkatastrof som USA har upplevt.
Det kallas alltid naturkatastrof när vindar, vatten, skalv och eld påminner oss om vilka krafter som omger oss. Kärnkraftskatasrofen i Japan var ingen naturkatastrof. Kärnkraftskatastrofer är man made. Och de orkaner och översvämningar som regelbundet drabbar Louisiana hade inte blivit de katastrofer som de blir om inte människorna hade byggt hus och vägar som det har gjorts.
När det gäller USA är det dessutom så att varningar om otillräckliga skyddsåtgärder länge saknats hade ekat för döva öron. När väl katastrofen var ett faktum sår dröjde det tre dagar innan presidenten avbröt sin semester och när väl hjälparbetet kom i gång så var bristerna så många att det räckte till hur många utredningar som helst för att dra ut på tiden så att ansvarsfördelningen kunde makuleras. Det är nu mer än fem år sedan Katrina och Rita drog fram. Det mesta har återuppbyggts, men spåren efter ödeläggelsen är ännu så många att man varken behöver kikare eller mikroskop för att upptäcka det.
Måste erkänna att jag har en viss kärlek för att med kameran i hand fånga det som förstörts. Medan livet inne i New Orleans tycktes ha återhämtat sig är atmosfären annorlunda på småvägarna som leder längst ut mot havet. Fiskebåtarna ligger i tusentals längs vattendragen och som om inte Katrina hade förstört tillräckligt så beslutade BP att ignorera de mest elementära säkerhetsbestämmelser. Så det hopp som kunde spira när vindarna efter Katrina hade lagt sig tillrätta begravdes under oljeutsläpp. Överallt ligger vindkvaddade hus och båtar.
Det var i går. I dag har färden gått vidare till Lafayette med Cajun musik och eftermiddagen vid Lake Martin med natur som var som man kunde hoppats.
MISSISSIPPI 31 MARS 2011
Världen är alltid för stor när man ger sig ut i den och upplevelserna för många för att ens hälften ska hinnas med. Min lösning är att pressa in så mycket som möjligt. Det kan vara en dålig lösning. Hade varit skönt om ingen nickar igenkännande, men så är det inte. Vi är många som vill uppleva allt mer. Lösningen är förstås att tala allvarligt med sig själv så att man lär sig att världen är för stor för att hinnas med.
Vi måste välja och grunden för alla val är att det mesta måste väljas bort. Det är därför vi inte har månggifte. Det är därför de flesta av oss inte är alkoholister. Det är därför vi reser till en plats i taget. Vad jag måste tänka på under mitt kringflackande liv är att stanna upp, att inte ständigt stressa vidare till nästan plats. I dag har insikten om att det är tid för ett stillsamt paus mognat.
Under några dagar har jag alltså gjort halt i norra Mississippi. I Oxford för att vara mer exakt. Inte så att jag parkerat i en hotellsäng hela dagarna och vilar ut efter intensivt resande i Louisiana, nej bara så att jag inte gasar på, utan ger mig tid att njuta av atmosfären i Rowan Oak. William Faulkners hem ligger mitt i en liten skog som ligger mitt i Oxford. Efter besöket upptäcker jag att Square Books vid det lilla torget mitt i staden är precis så skönt som en bokhandel med ett litet café kan vara.
Innan jag kom hit tillbringade jag en dag i Natchez. En gång i tiden den rikaste staden i den rikaste staten i USA. Det var under de stora bomullsplantagernas tid. Det var under slaveriets tid och innan det blodiga inbördeskrigets tid. De stora husen vittnar om en storhetstid som sedan länge är försvunnen. Nu lever staden på det som har varit. Flera av husen toppar listorna på sevärda hus i USA.
Och nu sitter jag på Sqaure Books i Oxford och skriver det här och njuter av att det går att få kaffe som smakar som det ska. I morgon är det pilgrimsfärd till en ockult plats för tillbedjare av Elvis Aron Presley. Då ska jag möta Paul McCloud som har vigt sig liv åt att minnas världens bäst säljande sångare som även hann medverka i 23 filmer.
MISSOURI 3 APRIL 2011
Elvis som passion kan kanske vara kul i liten dos. Hur en stor dos Elvis kan bli till något helt annat kan alla som besöker Paul McCloud i Holly Springs i norra Mississippi upptäcka. Han har låst in sig i sitt hus fyllt det med bilder, skivor och så många prylar med Elvis att en uppräkning skulle fylla en gammaldags telefonbok. Graceland too har han kallat sitt hem för. Det är öppet för besökare 24 timmar om dygnet, 365 dagar om året.
Annan slags musik upplevde jag i Clarksdale när jag lyssnade till blues på Ground Zero. Därifrån gick resan vidare till Memphis. Jag kom dit en lördag och tänkte att det kunde vara bra tryck. Och det var det väl, om det hade varit en bortglömd håla i mellanvästern, men för en stad med ungefär lika många invånare som Stockholm var utelivet en katastrof.
Ja hela Memphis var ett fiasko, Det finns många misslyckade städer i USA, betydligt fler än de lyckade. Så konkurrensen om att vara sämst är hård. Ändå är det ingen tvekan om att Memphis platsar på listan över de värsta städerna jag har besökt i USA. Direkt kan jag bara komma på en stad som kan konkurrera och det är Atlanta, men den staden hade i alla fall ett bra museum. Det har inte Memphis och gatorna i centrum är alldeles för breda och med få undantag folktomma och i de bästa kvarteren är massor av byggnader tomma och skyltar om billiga kontorslokaler finns överallt, men få är intresserade. 
Fem timmars bilresa norrut ligger St. Louis som inte heller framstår som en höjdare, men då solen värmde och det centrala stråket var fyllt med människor och välordnade parker var det ändå roligt att vara på plats.
Därifrån fortsatte resan norrut till Mark Twains Hannibal där jag just nu är.
Oelwein 8 april 2011
Sedan några dagar är jag i Oelwein, Iowa. Aldrig hört talas om det? Inte många amerikaner kände hellre till det lilla samhället i det mellanvästern som ofta kallas The Heartland tills en bok utkom för två år sedan. Nick Redings ”Methland” slog ner som en bomb i USA och blev en nationell bästsäljare.
Han skildrade vad några visste och vad de flesta inte ville veta, att narkotikamissbruket i USA har nått ett omfång som hotar att ödelägga många små samhällen på landsbygden. De flesta hade inbillat sig att de var ett storstadsproblem.
Reding visade att situationen på landsbygden var mycket värre, ja i många samhällen har läget varit katastrofalt. Oelwein är ett av dessa samhällena. Människor i Oelwein undrar förstås vad som fört mig till deras lilla samhälle.
– Boken svarar jag.
– That book?
– Yes.
– Oh no.
Efter nejet följer förklaringar om varför boken har överdrivit missbruket och att det är orättvist att peka ut just Oelwein när det är lika förfärligt i en lång rad andra samhällen. Det visar sig att många som har en mycket bestämd negativ uppfattning av boken inte har läst den, men att de inte tycker om att en negativ bild av Oelwein sprids över hela USA. Oelwein har fått dåligt rykte.
Det finns personer i samhället som vet att Reding inte har överdrivet. Ginger O´Connel har jobbat med missbrukare i 26 år, varav de tolv senaste åren i Oelwein. Hon vet att ”Methland” är så nära sanningen man kan komma om missbruket av metaamfetamin i det lilla samhället. Jag träffar henne, polischefen, borgmästaren, missbrukare och många andra som vet att Reding skrev sanningen och att det bästa som kan hända i Oelwein inte är att förneka missbruket utan att bekämpa det.
Hur görs det? Det är därför jag har kommit hit. För att skildra det, i text och bilder.
Vad som ses på bilderna här är järnvägsvagnar (för att det är största industrin i staden som fram till 80-talet var en betydande järnvägsknut). Människor som jag träffat under vandringar i staden (för att jag mellan de avtalade intervjuerna tillbringar tiotals timmar med att tala med människor jag möter under mina maniska vandringar i Oelwein) och på tvätteriet där jag tvättade mina kläder. Båda gatubilderna är från huvudgatan.
Lewistown 11 april 2011
I dag har jag varit på en kyrkogård för att läsa kyrkogårdsdikter av Masters. Det finns en utmärkt svensk översättning av Thomas Warburton av Edgar Lee Masters Spoon River antholgy. Diktsamlingen består av epitaf, 244 för att vara exakt av mer eller mindre fiktiva personer som dött i Lewistown och några andra samhällen i Illinois. Att många inte varit särskilt fiktionaliserade lärde jag mig på plats.
På Oak Hill Cementary ligger många av de som stått modell för verserna begravna. Det är en av de roligaste diktsamlingar som har skrivits och en av de allvarligaste och sentimentalaste och uppriktigaste. Under årens lopp har jag ofta återvänt till den, inte minst för att egna fraser från diktsamlingen tagit fart i huvudet. Om jag inte överlevt besöket på kyrkogården i Lewistown kunde det t.ex. ha stått ungefär så här på en gravsten i fiktiva Oak Hill anthologhy:
Han kom för att skriva om de döda
och råkade snubbla på en gravsten
och slå huvudet i en annan
och nu ligger han här
och texten får någon annan skriva
Många blev förbannade över att hamna i diktbok som var mer en hyllning till fiktiva sanningar än skönsång. Populär har diktsamlingen inte blivit i författarens hemstad. Under många år fick den inte användas i undervisningen i Lewistowns skola och biblioteket där författarens mor var bibliotekarie beslutade att den inte skulle finnas där.
Oak Hill Cementary är just så underbart kulligt som man kunnat tänka sig under läsningen och alla så villar de där på kullen som det framgår av de inledande raderna:
"The Hill"
Where are Elmer, Herman, Bert, Tom and Charley, The weak of will, the strong of arm, the clown, the boozer, the fighter? All, all are sleeping on the hill. One passed in a fever, One was burned in a mine, One was killed in a brawl, One died in a jail, One fell from a bridge toiling for children and wife— All, all are sleeping, sleeping, sleeping on the hill. Where are Ella, Kate, Mag, Lizzie and Edith, The tender heart, the simple soul, the loud, the proud, the happy one?— All, all are sleeping on the hill. One died in shameful child-birth, One of a thwarted love, One at the hands of a brute in a brothel, One of a broken pride, in the search for heart’s desire; One after life in far-away London and Paris Was brought to her little space by Ella and Kate and Mag— All, all are sleeping, sleeping, sleeping on the hill.
Chicago 13 april 2011
TACK OCH FARVÄL FRÅN USA MED EN BILD AV ETT TÅG SOM KORSAR EN BRO ÖVER CHICAGO RIVER. I KVÄLL KORSAR JAG ETT LITET STÖRRE VATTEN. MED FLYG.
